2007:04

Ersättning för sjukvårdskostnader.

TILLÄMPLIGA BESTÄMMELSER

§§ 3.3 och 5 i 1991 års ersättningsbestämmelser. Numera 8 § patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en kvinna, som år 1994 var 72 år gammal. Hon hade sedan år 1984 vårdats av privatläkare för ”nervösa-depressiva” besvär. Hon fick stödsamtal samt medicinerades med Sobril (lugnande medel) och andra psykofarmaka. Den 18 maj 2002 togs hon in för vård på privatsjukhus för sitt läkemedelsberoende, eftersom hon inte längre klarade sig i hemmet. Efter utskrivning från privatsjukhuset vårdades hon vid en annan privat vårdinrättning till och med 29 september 2002, då hon ansågs fri från sitt beroende av Sobril.

Försäkringsgivare i detta ärende är försäkringsbolaget Zurich. Zurich har ansett att vederbörande läkare borde ha börjat utsättning av Sobril i slutet av år 1994 eller senast i början av år 1995 och att patienten hade rätt till ersättning för det uppkomna läkemedelsberoendet.

PATIENTEN har genom ombud begärt ersättning för kostnaderna för privat sjukvård dels vid sjukhus med 157 797 kr och dels vid den andra privata vårdinrättningen med 42 000 kr.

ZURICH har avböjt att betala ersättning med mer än 1 800 kr motsvarande frikort för vård inom landstinget med i huvudsak följande bedömning:

För att ersättning för kostnader skall lämnas krävs att det är fråga om nödvändiga och skäliga merkostnader som är en direkt följd av behandlingsskadan. Enligt gällande praxis är det endast vårdkostnader som ligger inom normal standard som ersätts. I normalfallet anses det att det är den vård som landstinget/ sjukvårdshuvudmannen tillhandahåller som motsvarar normal standard. Den skadelidande har också skyldighet att medverka till att skadekostnaden begränsas. De debiterade vårdkostnaderna är inte skäliga. Av den medicinska utredningen framgår att endast en kontakt tagits med en allmän vårdinrättning. Däremot har patienten och hennes anhöriga tagit kontakt med ytterligare privata vårdinrättningar. Zurich anser att valet av ifrågavarande privata vårdinrättningar är ett medvetet val av patienten och hennes anhöriga.

PATIENTEN har mot detta invänt:

Den av Zurich åberopade principen är långt ifrån undantagslös. Högsta domstolen har i ett flertal fall klargjort att ersättning kan beviljas för dyrare vård (se t.ex. NJA 1961:572, NJA 1968:23, NJA 1976:103 och NJA 1996:639). Patienten har regelbundet vårdats på det aktuella privata sjukhuset och det var därför väsentligt att vården initialt lämnades på det sjukhuset. Hennes egen motivation var av stor betydelse för vårdresultatet och också därför valdes privat vård. Vid det tillfälle då kontakt togs med den allmänna sjukvården, Karolinska sjukhuset, drogs den slutsatsen att det inte fanns något vårdalternativ inom den allmänna sjukvården som var lämpligt för patienten.

PATIENTSKADENÄMNDEN delade Zurichs uppfattning och gjorde följande bedömning:

Patienten är i detta fall berättigad till ersättning för sjukvårdskostnader. Dock ersätts i enlighet med grundläggande skadeståndsrättsliga principer endast nödvändiga kostnader, vilket innebär att sjukvård i normalfallet skall sökas inom den allmänna sjukvården. Enligt nämndens uppfattning fanns det vårdalternativ inom den offentliga sjukvården som hade kunnat tillgodose patientens vårdbehov. Nämnden finner därför inte skäl att frångå huvudprincipen att rätt till ersättning endast föreligger motsvarande kostnaden för offentlig vård.

Denna kostnad beräknas enligt gällande skadeståndsrättsliga ersättningsnormer med utgångspunkt från sjukhusvårdsavgift inom den offentliga vården.

Patienter som vårdas inneliggande på allmänt sjukhus betalar en egenavgift per dygn. Från denna avgift avräknas enligt gällande ersättningspraxis inbesparade levnadsomkostnader enligt schablon. Med detta beräkningssätt skulle i detta fall ersättningen för vårdkostnaden inte komma att överstiga det belopp om 1 800 kronor som har utbetalats av Zurich. Därmed föreligger inte rätt till ytterligare ersättning.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 780/2006