2007:03

Astma. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en 29-årig man med bronkitbesvär (inflammation i luftrören)

PATIENTEN anmälde som patientskada förlängt och ökat lidande samt förvärrad astma på grund av fördröjd diagnos och behandling av astma under ett års tid.

Av den medicinska utredningen framgår att patienten 2002-10-24 sökte akutmottagning på grund av hosta och halsont i omgångar sedan minst 1 ½ månad. Han fick recept på Ery-Max.

2002-11-08 sökte patienten på nytt akutmottagningen då han sedan början av september månad hade haft upprepade 3–4 dagars långa perioder med hosta, snuva och feber, ofta med 1–2 veckors mellanrum. Han hade varit helt besvärsfri under pågående behandling med Ery-Max (antibiotika). Det framgår att patienten hade hösnuva på sommaren och att han hade katter. Han hade nu sedan 2002-11-07 hosta och rinnande snuva. Man bedömde att han hade en övre luftvägsinfektion och med hänsyn till de långvariga besvären föreslogs avsvällande behandling med inhalation av kortison i fyra veckor. Patienten råddes boka tid för bedömning hos sin vårdcentral efter cirka sex veckor.

2002-12-19 sökte patienten akut på medicinmottagningen vid sjukhus på grund av andnöd. Han hade plötsligt vaknat på natten med akut andnöd. Han hade under kvällen vistats i rökig miljö men aldrig tidigare reagerat för rök. Han hade vaknat med panikkänsla kl. 04 och kunde inte andas ordentligt. Han hade inga förkylningssymtom men en tryckande känsla i bröstet. Undersökningar visade inget patologisk vare sig laboratoriemässigt eller EKG-mässigt och patientens besvär tolkades som stressutlöst panikångest.

2003-01-10 och 11 sökte patienten akutmottagningen på grund av hosta som hade hållit på cirka en månad. Temp 38,0 och CRP 15. Man bedömde tillståndet som troligtvis viros och man satte in Doxyferm (antibiotika) i en vecka.

2003-09-08 sökte patienten en distriktsläkarmottagning på grund av förkylning med svår hosta. Under frågeställningen övre luftvägsinfektion, allergi, astma, togs prover för vidare utredning och då eventuell med spirometri. Patienten blev bättre vad gällde hostan efter att han började med Pulmicort (kortison för inhalation).

2003-09-22 sökte patienten på nytt distriktsläkarmottagningen på grund av fortsatta besvär med hosta. Han blev andfådd vid ansträngning och hade nattlig hosta som besvärade honom. Han misstänkte själv att han hade astma efter att ha läst en broschyr om astma. Han ansåg att allt som stod i broschyren stämde bra på honom. Utredningen kompletterades nu med nya prover som visade att patienten reagerade mot pälsdjur, katt, häst, hund, kvalster och mix mögel. Astmautredningen med spirometri fastställde diagnosen.

2003-10-29 var patienten mycket bättre än tidigare och hade inte längre någon hosta. Han använde inhalator, som innehöll kortison och bronkvidgande medel (Pulmicort och Bricanyl).

PATIENTEN anser att olika läkare har brustit i sina rutiner på flertalet punkter. Läkare har först och främst inte lyssnat till vad patienten delgivit angående sitt tillstånd. Man har heller inte undersökt hans tidigare journaler för att ge underlag till diagnostisering. Därefter har man nekat patienten att bli undersökt för astma trots att han haft flertal symtom som visar på astma och samtidigt haft en omgivande miljö i form av katter som indikerat att det rört sig om just astma. Man har inte heller givit patienten någon rimlig förklaring till de felaktiga diagnoser som ställts när han ifrågasatt dem. Någon uppföljning har inte gjorts. Man har helt enkelt skickat hem patienten utan att någon har velat ta ansvar för hans situation.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) avböjde ersättning med följande motivering:

Enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen förstås med patientskada en personskada som orsakats av felaktig diagnostisering.

För att diagnostisering ska vara felaktig krävs att den avviker från allmänt vedertagen praxis. Denna anger en standard som anknyter till ett inom praktisk medicin utvecklat handlingsmönster vid utredning och tolkning av ett speciellt symtom. Om en läkare på grund av iakttagbara symtom ställer en diagnos som senare visar sig vara felaktig, blir en följdskada av detta inte i och för sig en skada som ska ersättas. Endast om en inom aktuellt specialistområde erfaren läkare borde ha dragit rätt slutsats av iakttagbara symtom kan ersättning bli aktuell.

De symtom patienten sökte för under hösten 2002 stämmer väl med bronkit. Man misstänkte också att han kunde ha hösnuva (allergisk rinit) och behandlade honom med nasal cortisonspray.

De besvär som föranledde besök vid sjukhus 2002-12-19 tydde på en betydligt allvarligare sjukdomsbild än akut astma. Avsaknad av biljud över lungorna och specifika andningsbesvär med tryckkänsla över bröstet tydde snarast på hjärtsjukdom eller proppar i lungorna. Relevanta undersökningar utfördes och dessa sjukdomstillstånd kunde uteslutas. Med tanke på anamnesen som angav stressig arbetssituation, ansvarsfyllt arbete, panikkänsla, tryck över bröstet etc., bedömdes patienten ha drabbats av ”stressutlöst panikångestattack”.

2003-09-08 sökte patienten distriktsläkarmottagning där frågeställningen allergi och astma noterades. Patienten förde på tal att hans besvär stämde med beskrivningarna i astmabroschyren vilket bidrog till utredningens framåtskridande. Mycket tydde nu på att han hade astma. Detta beror nödvändigtvis inte på konstaterad kattallergi utan på att han hade en infektionsutlöst astma.

Symtomatologin vid det akuta sjukhusbesöket tolkades i enlighet med vedertagen erfarenhet. Anamnesen var inte typisk för astma och kliniska fynd som vid astmaanfall saknades. Symtomen skulle ha kunnat vara orsakade av allvarliga och livshotande tillstånd, vilka dock kunde uteslutas med hjälp av adekvata undersökningar. Att det skulle komma att dröja nästan ett år till astmadiagnosen ställdes och behandling inleddes, påverkar inte sjukdomens prognos.

Mot bakgrund av ovan nämnda förhållanden finner vi att faktiskt iakttagbara symtom tolkats i överensstämmelse med allmänt vedertagen praxis. Vi anser följaktligen att patienten fått en riktig vård och behandling för de besvär han uppvisat samt att det inte var medicinskt motiverat att behandla honom tidigare än som nu blev fallet.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att ersättningsbar patientskada förelåg och gjorde följande bedömning:

Patienten har som patientskada anmält förlängt och ökat lidande samt förvärrad astma på grund av fördröjd diagnos av astma under ett års tid.

Nämnden anser att symtombilden vid läkarbesöken i oktober och november 2002 inte gav skäl till att utreda patienten för astma. Enligt nämndens mening borde man dock när patienten sökte vid medicinmottagningen den 19 december 2002 för akut andnöd ha övervägt diagnosen astma och initierat en astmautredning. Patienten hade vid detta tillfälle svårighet att ventilera ut lungorna utan förekomst av feber eller symtom av övre luftvägsinfektion. Relevant information kring sjukdomshistoria, levnadsförhållanden och ärftliga faktorer för bedömning av om besvärsbilden kunde föranledas av allergi/astma inhämtades inte från patienten.

Med övervägande sannolikhet var symtombilden den 19 december 2002 förorsakad av patientens senare konstaterade astmasjukdom. Därmed föreligger rätt till patientskadeersättning enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen för den merskada som uppkommit till följd av att astmautredningen försenades från december 2002 till september 2003. Det ankommer på PSR att närmare utreda och bedöma vilken personskada den fördröjda diagnosen och behandlingen av astma har medfört samt fastställa vilken ersättning patienten är berättigad till.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 675/2006