2006:06

Livmoderhalscancer. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en 41-årig kvinna med cervixcancer (livmoderhalscancer).

Den 27 augusti 2002 kom patienten till barnmorskemottagning för rutinmässig gynhälsokontroll. Hon hade en vätskefylld cysta på insidan av höger blygdläpp. Hon hade mycket lättblödande portio (den del av livmoderhalsen som ligger inom slidan) och fick en relativt kraftig blödning från portios nedre kant vid provtagningen. Patienten hade ibland post coitalblödning (efter samlag). Hon råddes söka läkare för bedömning av ovanstående problem.

Den 10 februari 2003 sökte patienten gynekologmottagning på grund av riklig oregelbunden mens. Hon hade senaste året haft värk nedåt båda ljumskregionerna och hade blödning efter samlag. Hon hade nu blött klumpar med 14 dagars intervall. Vid undersökning hade patienten en kraftig pågående blödning ur cervix som var oregelbunden. Hon hade en mjuk cysta på insidan av höger blygdläpp. Man gjorde ett behandlingsförsök med cyklokapron och naproxen från 1 mars 2003 till 10 mars 2003, vilket betraktades som en medicinsk skrapning. Därefter skulle patienten åter för provtagning när hon var blödningsfri.

Den 26 mars 2003 vid återbesök hade patienten blött nästan hela tiden, dock mindre under gestapuranbehandlingen. Vid vaginalt ultraljud sågs en suspekt polyp och man tog en endometriebiopsi. Patienten anmäldes till hysteroskopi (instrumentell undersökning av livmodern) med polypresektion och eventuellt endometrieresektion, även provexcision från portio. Den 3 april 2003 förelåg PAD på endometribiopsin som var benignt.

Den 9 april 2003 var patienten på kvinnokliniken, där man utförde hysteroskopi och px-tagning från portio. Den 10 april 2003 förelåg svar på PAD portiobiopsierna som visade cervixcancer.

Patienten fick under våren radiologisk behandling som avslutades i juni 2003. I september 2003 opererades patienten med borttagande av livmodern och äggstockarna.

PATIENTEN har som patientskada anmält att hon på grund av fördröjd diagnos och behandling av cervixcancer drabbats av onödigt psykiskt och fysiskt lidande. I sin skrivelse till Patientskadenämnden uppger patienten att hon har diskuterat ärendet med sin läkare på Jubileumskliniken i Göteborg och han anser att skador efter behandling av livmoderhalscancer hade kunnat undvikas om cancern upptäckts tidigare. Hon vill också förtydliga händelseförloppet. Hon sökte barnmorskemottagningen per telefon under våren 2002 på grund av blödningar. De diskuterade senast tagna cellprov och konstaterade att det snart var dags för att ta ett nytt. Under tiden skulle patienten avvakta eftersom blödningarna bedömdes som eventuellt hormonella. Patientens tidigare tagna cellprov hade varit utan anmärkning. Patienten vet inte om detta samtal är journalfört eftersom barnmorskan då hon kontaktade henne vidhöll att ”alla telefonsamtal dokumenterades ej”. Cellprov togs i augusti 2002. Då fick patienten en riklig blödning vid provtagningen. Hon hade också en relativt stor cysta på ena blygdläppen. Patienten rekommenderades att ta kontakt med gynekolog för borttagande av cystan, inte för sina blödningar vilket kanske kan misstolkas. Barnmorskan sa också att ”var cellprovet utan anmärkning fanns inget att oroa sig för”.

Därför dröjde det en tid till patienten sökte gynekolog för blödningarna eftersom cystan inte störde henne nämnvärt och heller inte bedömdes som ”farlig”. Vid första besöket hos gynekologen fick hon frågan om cellprov var taget. Eftersom detta nyligen var gjort och utan anmärkning togs inget nytt. Blödningarna bedömdes som hormonella trots riklig blödning vid varje undersökning. Den påstådda undersökningen i narkos var inte för att kontrollera cancer utan enbart för att avlägsna en polyp i livmodern och för att ta bort cystan på blygdläppen. Ingen cancermisstanke fanns.

När patienten efter alla behandlingar talade med barnmorskan om att cellprovet var utan anmärkning tyckte denna att det var jättebra att patienten inte behövde oroa sig för cancer. Detta visar att för mycket tillit läggs till ett enstaka prov. Patientens blödningar borde ha undersökts mer noggrant tidigare. Patienten berättade för barnmorskan vad hon gått igenom och barnmorskan blev ganska bestört.

Patienten har nu kvarstående besvär i form av urinläckage och blödningar från urinblåsan. Hon har också värk och domningar i ben och fötter, är trött, får äta penicillin varje dag för besvär i form av urinvägsinfektion.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) avböjde ersättning med följande motivering:

Enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen förstås med patientskada en personskada som orsakats av felaktig diagnostisering.

För att diagnostisering ska vara felaktig krävs att den avviker från allmänt vedertagen praxis. Denna anger en standard som anknyter till ett inom praktisk medicin utvecklat handlingsmönster vid utredning och tolkning av ett speciellt symtom. Om en läkare på grund av iakttagbara symtom ställer en diagnos som senare visar sig vara felaktig, blir en följdskada av detta inte i och för sig en skada som ska ersättas. Endast om en inom aktuellt specialistområde erfaren läkare borde ha dragit rätt slutsats av iakttagbara symtom kan ersättning bli aktuell.

Vid barnmorskebesök för rutinmässig cellprovtagning förelåg symtom i form av blödning vid samlag. Patienten rekommenderades söka gynekolog för bedömning. Detta skedde först den 10 februari 2003. Bedömningen var då att hormonella orsaker kunde förklara patientens oregelbundna blödningar varför behandling insattes och återbesök skedde den 26 mars 2003. Vid återbesöket bestämdes om undersökning och provtagning i narkos vilket skedde den 9 april 2003. Vid denna undersökning stod det helt klart att patienten hade en kraftigt avvikande och sönderfallande cervix. PAD visade lågt differentierad skivepitelcancer.

Cellprover är inte hundraprocentigt pålitligt. Falskt negativa prover förekommer. Patienten uppmanades de facto i samband med provtagningen den 27 augusti 2002 att söka gynekolog på grund av de olaga blödningar hon hade haft.

Mot bakgrund av ovan nämnda förhållanden finner vi att faktiskt iakttagbara symtom tolkats i överensstämmelse med allmänt vedertagen praxis. Vi anser följaktligen att patienten fått en riktig vård och behandling för de besvär hon uppvisat samt att det inte var medicinskt motiverat att behandla henne tidigare än som nu blev fallet. Under sådana förhållanden föreligger ingen patientskada. Patientens ersättningskrav har därför avvisats.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att ersättningsbar patientskada förelåg och gjorde följande bedömning:

Blödningar av det slag patienten hade efter samlag är en allvarlig varningssignal för cancer. Vid patientens kontakter med barnmorskemottagningen den 27 augusti 2002 borde man ha ordnat snabbare läkarkontakter till exempel genom remiss till gynekolog för undersökning och uppföljning för att kunna utesluta cancer. Även vid besöket hos gynekolog den 10 februari 2003, föranlett av att besvären kvarstod, agerade man inte tillräckligt kraftfullt för att få fram en förklaring till blödningarna. Först efter remiss för avlägsnande av en polyp och eventuell endometriebiopsi kunde man den 10 april 2003 konstatera att det förelåg en lågdifferentierad skivepitelcancer i livmoderhalsen.

Enligt nämndens bedömning föreligger här en diagnosförsening från i vart fall mitten av september 2002 till den 10 april 2003. PSR har att utreda och ta ställning till om denna försening medfört att någon ersättningsbar patientskada uppkommit.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 138/2006