2006:02

Hysterektomi. Ej ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en 44-årig kvinna, som lades in på kvinnoklinik 2000-09-04 p.g.a. långvarig anamnes med buksmärtor, dysmenorré (smärtsamma menstruationer), dyspareuni (smärta och oförmåga att känna vällust vid samlag) samt endometrios (sjukdom med livmoderslemhinna på främmande plats). Man hade kommit överens om att utföra total hysterektomi och SOE bilateralt (operativt borttagande av livmodern samt äggstockar och äggledare).

Operation med hysterektomi och SOE utfördes 2000-09-05 och ingreppet utfördes med Pfannenstielsnitt utan komplikationer. Patienten skrevs ut 2000-09-10 efter ett postoperativt komplikationsfritt förlopp.

Patienten kontaktade sjukhuset 2000-11-01 med undran om varför hon fått varma fötter efter operationen. Dessförinnan hade hon alltid haft kalla fötter. Hon hade även känt trötthet i låren. Hon uppgav att hon den senaste veckan fått smärtor i buken som hon tyckte att hon kände igen sedan operationen och var orolig. Hon fick lugnande besked och ombads att avvakta till planerat återbesök.

Vid det planerade återbesöket 2000-11-22 upplevde patienten att smärtorna hade kommit tillbaka i höger ljumske och uppgav att smärtorna var precis likadana som hon hade haft före operationen. Hon uppgav inga besvär från magtarmkanalen och miktionen var utan problem. Vid undersökningen noterades att smärtan var mer uttalad i höger ljumske än i buken. Remiss utfärdades till kirurgklinik för bedömning av eventuellt ljumskbråck.

Vid telefonkontakt med patienten 2000-12-22 uppgav hon att hon fortfarande hade ont i höger ljumske, framförallt vid lyft. Man bedömde att anamnesen talade för ljumskbråck och patienten hade fått besked om att hon skulle få en tid på kirurgmottagningen inom 6 månader. Hon uppmanades att söka kirurgakuten vid akuta smärtor. Patienten utreddes vid kirurgklinik med ultraljud samt herniografi där man inte kunde finna någon orsak till hennes högersidiga smärtor.

I september 2001 utfördes MRT-undersökning av lilla bäckenet och ljumskar och den visade inget patologiskt förutom ganska rikligt med kärlstrukturer längs bäckenväggarna. I november 2001 utfärdades remiss för flebografi. I journalanteckning 2002-02-18 noterades att flebografin visat helt normala fynd utan tecken till förekomst av bäckenvaricer.

I mars 2002 noterades i journalen att patienten varit på smärtenheten där man hade inlett behandlingar av patientens som man bedömde neuralgiska smärtor, dels med blockader, dels med antiinflammatoriska läkemedel.

På grund av fortsatta neuralgiska smärtor i höger ljumske utfördes operation med diagnostisk laparaskopi 2002-05-08. Vid ingreppet fann man ärrvävnader som löstes upp och togs bort.

Efter en kort tids förbättring har patienten fått tillbaka sina smärtor.

PATIENTEN anmälde som patientskada att hon efter operationen 2000-09-05 drabbats av smärtor i höger ljumske och nedtill i buken på höger sida. Hon har vidare gjort gällande att man före operationen hade planerat laparaskopi med eventuell konvertering till öppen kirurgi men att man aldrig gjorde laparaskopi utan ingreppet utfördes med öppen kirurgi. Om man hade utfört laparaskopi hade nervskadan kunnat undvikas helt.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) avböjde ersättning och gjorde följande bedömning:

Patientskadelagen anger vilka situationer som kan ge rätt till skador som uppträder i samband med vård och/eller behandling.

För att man ska få ersättning genom patientförsäkringen krävs att man i samband med vård eller behandling tillfogas en personskada som hade kunnat undvikas. Ersättning lämnas också, om man får en felaktig behandling som leder till en personskada. Däremot har man inte rätt till ersättning enbart av det skälet att behandlingen inte leder till ett önskat resultat eller att det uppstår en komplikation.

Enligt vår bedömning var operationen medicinskt motiverad med hänsyn till patientens besvär. Operationen utfördes på ett riktigt sätt enligt vedertagen metod. Någon skada som kan förklara de smärtor patienten – trots ingreppen 2000-09-05 eller 2002-05-08 – fortfarande har, inträffade inte under någon av de båda operationerna.

Oavsett orsaken till neuralgin – peroperativ skada på nervgren eller att nervgrenen bakats in i ärrvävnad – kan sådan neuralgi inte undvikas genom annat utförande. Operationen var medicinskt motiverad för att försöka komma tillrätta med patientens besvär och vedertagen metod användes. Laparaskopi är inte en mindre riskfylld behandlingsmetod totalt sett.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg i likhet med PSR att ersättningsbar patientskada inte förelåg och gjorde följande bedömning:

Enligt 6 § första stycket 1 patientskadelagen lämnas ersättning för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd, under förutsättning att skadan kunnat undvikas antingen genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande, som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt.

Nämnden som anser att patientens besvär till följd av neuralgin med övervägande sannolikhet uppkommit i samband med operationen delar PSR:s bedömning att komplikationen inte kunnat undvikas genom ett annat utförande av ingreppet.

Frågan är då om skadan kunnat undvikas genom ett annat tillgängligt förfarande, d.v.s. med en alternativ behandlingsmetod. Patienten har anfört att skadan kunnat undvikas om ingreppet utförts med titthålskirurgi. För att skadan skall ge rätt till ersättning krävs dock att den alternativa behandlingsmetoden dels tillgodoser patientens vårdbehov dels ger en totalt sett lägre risknivå samt vidare var tillgänglig vid behandlingstillfället. Enligt nämndens mening kan inte titthålskirurgi anses vara en generellt sett mindre riskfylld operationsmetod vid en underlivsoperation av det slag som utfördes. Smärtor på grund av nervpåverkan är inte heller ovanligare efter titthålskirurgi än efter ett öppet ingrepp. Nämnden anser således att det inte föreligger någon rätt till patientskadeersättning.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 741/2005