2005:13

Ersättning för sveda och värk bl.a. p.g.a. psykiskt lidande med ångest efter eget brottsligt beteende.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

8 § patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en man, född år 1972, som första gången sökte vuxenpsykiatrisk vård 1996-09-21 för depression sedan några veckor. Han hade fobier och ångest. Han hade flera år tidigare haft kontakt med BUP för ”bacillskräck”. Han beskrev sig som ”en udda person” som utvecklat folkskygghet. Han fick öppenvårdskontakt, ordinerades antidepressivt läkemedel och förbättrades.

I juni 1997 uppträdde åter depressiva besvär med sömnsvårigheter, varför patienten ordinerades antidepressivt läkemedel och sömntabletter. Vissa psykotiska tillstånd fanns, bl.a. hörselhallucinos. Diagnosen bipolär sjukdom sattes.

1997-08-13 och 1997-08-26 diskuterades litiumbehandling, men man beslöt att avvakta.

I november 1997 noterades åter tecken till ”uppvarvning” och i slutet av november anhölls han för kriminella aktiviteter.

Vid återbesök 1997-12-03 hade patienten gjort ytterligare affärer och ansåg sig inte i behov av litium.

Vid rättspsykiatrisk utredning i februari 1998 noterades att patienten hade begått de åtalade gärningarna under påverkan av allvarlig psykisk störning, men att han inte led av någon störning vid tiden för undersökningen. Man noterade att patienten uppenbarligen varit manisk vid gärningarnas begående, men att han vid undersökningen inte visade någon sjukdomsinsikt och hade ”betydligt svårare att medge att överaktivitet också är ett slag av ohälsa”. Diagnoserna ”bipolär affektiv sjukdom med stämningskongruenta psykotiska symtom” samt ”paranoid personlighetsstörning” sattes. Man bedömde att patienten borde behandlas i öppen vård med lämpliga farmaka och samtalsbehandling.

1998-03-17 kom patienten på återbesök till specialistläkare, som då bedömde att patienten var i ett normalt stämningsläge och man beslutade att avvakta med medicinering tills vidare. I anteckning 1998-04-01 framgår att behandlande läkare ansåg att patienten ”reagerade med en rejäl depression på mormoderns och farfaderns död”. Ytterligare överväganden om medicinering finns inte i journalen förrän 1998-07-02 då litium sattes in. Patienten hade då haft en manisk period med kriminell aktivitet.

Behandling med litium påbörjades först under sommaren 1998. Vissa depressiva symtom tillkom. 1998-10-13 bedömdes suicidrisken vara stor och vårdintyg skrevs.

Patienten har sedan haft fortsatt kontakt med öppenvården, medicinerat med bl.a. litium och haft psykologkontakt. Hans tillstånd har visat en del fluktuationer, men några tydliga maniska episoder har inte framkommit.

Rehabiliteringsinsatser har gjorts, men patienten har inte kunnat återgå i arbete, uppenbarligen på grund av oro, depressiva besvär, tendens till isolering, misstänksamhet och grubblerier över tidigare gärningar.

PATIENTEN anmälde som patientskada följderna av bristande medicinering.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) lämnade ersättning med 26 000 kr för sveda och värk med följande motivering:

Vi har bedömt att man har undervärderat patientens psykiska störningar och hans behov av stämningsneutraliserande läkemedel. Behandling med t.ex. litium var, enligt vår bedömning, motiverad redan från juni 1997, när det framgick att patienten hade för bipolär sjukdom typiska svängningar. Det framgår inte heller att han har motsatt sig sådan behandling förutom 1997-12-03, då han uppenbarligen var manisk. Behandling med litium kom dock inte till stånd förrän 1998-07-02. Sannolikt hade behandling med litium på ett tidigare stadium kunnat förhindra eller minska hans maniska episoder under aktuell period. – De besvär och den funktionsnedsättning som patienten har haft efter insättande av litium beror med övervägande sannolikhet inte på några brister i vården, utan på patientens grundsjukdom.

PATIENTEN förde ärendet vidare till Patientskadenämnden, eftersom han ansåg att ersättningen inte var skälig i förhållande till det stora lidande han fått utstå och de ödesdigra konsekvenser som felaktig och utebliven vård medfört. Han vände sig mot PSR:s bedömning att patientskadan inte har medfört bestående men. Han anser att det är en fullständigt felaktig bedömning. Förutom svår stigmatisering och svåra sociala konsekvenser har det medfört ångest, social fobi, stark sensibilitet och posttraumatisk stress. Det sistnämnda visar sig främst genom ljudkänslighet. Patientens grundsjukdom (bipolärt syndrom) är väl reglerad. Det är övriga symtom som gör honom arbetsoförmögen.

PSR överlämnade ärendet till nämnden med följande motivering till sitt ställningstagande:

1. Ersättning för sveda och värk lämnas enligt skadeståndsrättsliga regler och man tillämpar enligt praxis den hjälptabell som fastställs av Trafikskadenämnden vid beräkning av ersättningens storlek. Vi har, som ovan beskrivits, bedömt att fördröjt insättande av adekvat behandling föreligger perioden 1997-06-01–1998-06-30. För de besvär som patienten har fått utstå i form av sjukliga medicinska svängningar i sin sinnesstämning under denna period har vi, efter förnyad bedömning, lämnat ersättning för sveda och värk med 26 000 kronor.

2. Med medicinsk invaliditet förstås den bestående funktionsnedsättning, fysisk eller psykisk, som blir följden av en skada oberoende av yrke, fritidsintressen eller andra speciella förhållanden. De besvär och den funktionsnedsättning som patienten har haft efter insättande av litium beror med övervägande sannolikhet inte på några brister i vården, utan på patientens grundsjukdom. Då patienten, trots påminnelser, inte heller har inkommit med handlingar (invaliditetsintyg) som styrker att han har kvarstående besvär på grund av patientskadan, har ytterligare ersättning avböjts.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att ytterligare ersättning borde lämnas och gjorde följande bedömning:

PSR har bedömt att litiumbehandling borde ha satts in från juni 1997. Behandlingen kom till stånd först den 2 juli 1998. Bolaget har ansett att behandling på ett tidigare stadium hade kunnat förhindra eller minska patientens maniska episoder under aktuell period. Ersättning för sveda och värk har, efter avdrag för karensbeloppet, lämnats med 26 000 kronor för tiden 1997-06-01–1998-06-30. De besvär och den funktionsnedsättning som patienten har haft efter insättande av litium anser bolaget vara orsakade av patientens grundsjukdom.

Enligt nämndens mening har patienten även efter den av PSR ersatta perioden haft ett utökat psykiskt lidande p.g.a. den uteblivna medicineringen. Patienten har drabbats av ångest och krisreaktioner som en följd av sina brottsliga aktiviteter vilket bl.a. medfört psykiatrisk tvångsvård under hösten 1998. De kriminella gärningarna ledde till ett rättegångsförfarande under hösten 1999 som orsakade psykisk belastning. Nämnden anser att även dessa förhållanden får anses ha ett sådant samband med patientskadan att de berättigar till ersättning för sveda och värk.

Nämnden finner med beaktande av Trafikskadenämndens hjälptabeller och vid en samlad bedömning att patienten efter avdrag för försäkringens karensbelopp skäligen är berättigad till sammanlagt 40 000 kronor i ersättning för sveda och värk. Tidigare betalad ersättning skall därvid avräknas.

De föreliggande medicinska underlagen i ärendet ger inte stöd för att patientskadan medfört kvarstående medicinsk invaliditet.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 633/2005