2005:10

Förälder ej patient.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

2 och 6 §§ patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en 14-årig pojke med DAMP och dyslexi. Pojken hade p.g.a. motoriska svårigheter, sen talutveckling och häftiga humörsvängningar utretts på barn och ungdomsmedicinsk mottagning. I samband med skolstarten hade han fått diagnosen DAMP. Vid senare uppföljning fann man att han hade specifika läs och skrivsvårigheter. Han fick därför också diagnosen dyslexi. Han fungerade tämligen väl i skolan med extra stöd. I september 2001 remitterades han till BUP med anledning av en pågående utredning inom socialtjänsten, som misstänkte att pojken var utsatt för barnmisshandel. Med anledning av vad som kom fram i samtalen misstänkte psykologen att pojken for illa i hemmiljön. Han gjorde därför 2003-01-16 en anmälan till socialtjänsten.

PATIENTENS MOR har som patientskada anmält att hela familjen har drabbats av psykiskt lidande till följd av de påfrestningar som blivit följden av psykologens obefogade anmälan till socialtjänsten i januari 2003. Moderns motivering för kravet kan sammanfattas på följande sätt:

Hon anger att såväl sonen som föräldrarna drabbades av psykisk sveda och värk till följd av den anmälan som psykologen gjorde. Att föräldrarna själva inte var patienter har ingen som helst betydelse för det lidande de fick utstå. De sökte BUP för att som föräldrar få viss rådgivning innan samtalen med sonen tog vid. P.g.a. all den smälek de drabbades av genom psykologens bemötande, sätt att uttrycka sig i sin anmälan och förda journalanteckningar, yrkar de på ekonomisk ersättning. Psykologens grova och helt grundlösa anklagelser som han använde sig av i sin anmälan till socialen skadade hela familjen och gjorde dem sjuka. Anklagelserna som sedan blev underlag för polisanmälan är ”roten till det onda”. Föräldrarna fick lägga ned mycket arbetstid på kuratorssamtal i två års tid. De kräver därför också ersättning kostnader och inkomstförlust. Modern anser att sonen har rätt till ekonomisk kompensation och att denna då kommer hela familjen till del, eftersom hela familjen har drabbats.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) avböjde ersättning med följande motivering:

Inledningsvis vill vi framhålla att PSR utreder om den skada som är anmäld ger rätt till ersättning enligt gällande lagstiftning. Patientskadelagen omfattar inte sådana ansvarsfrågor som t.ex. bemötande inom sjukvården. Den skriftliga medicinska dokumentationen ligger till grund för våra bedömningar. Vi utgår från att journaluppgifterna är korrekta och att alla uppgifter av vikt har noterats.

Journalföringen faller utanför det område PSR har att tillämpa.

En förutsättning för att ersättning ska lämnas är att personen har skadats i egenskap av patient. Eftersom föräldrarna inte hade kontakt med BUP angående sitt eget hälsotillstånd omfattas de inte av patientskadelagen. De kan därför inte få ersättning för den anmälda skadan.

Kontakten på BUP, som startade på föräldrarnas önskan, var inriktad på rådgivning kring sonens neuropsykiatriska problematik. Behandlingen var medicinskt motiverad och utfördes enligt vedertagen metod. Det framgår inte av utredningen att sonen har lidit någon skada till följd av behandlingen. Sonen har därför inte rätt till patientskadeersättning.

Enligt PSR:s bedömning fullföljde psykologen vid BUP sin skyldighet enligt socialtjänstlagen genom att göra anmälan. Psykologen har även i övrigt utfört sitt arbete i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Även om patientens föräldrar skulle betraktas som patienter i patientskadelagens mening har de därför inte rätt till patientskadeersättning.

PATIENTSKADENÄMNDEN delade PSR:s uppfattning med följande motivering:

Nämnden gör samma bedömning som PSR och anser på de skäl bolaget anfört att det inte i något avseende föreligger någon ersättningsbar patientskada.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 129/2005