2005:08

Ögonskada. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en 39-årig man, som 1998-08-27 opererades vid ögonklinik för hyperopi (översynthet) och astigmatism (brytningsfel) på höger öga.

Operationen utfördes genom så kallad fotorefraktiv keratektomi med excimerlaser. Före operationen såg patienten på det opererade ögat 0,9 med +5,5 kombinerat med –4,5 i 180 grader. En reoperation genomfördes i september 1999 och ytterligare en reoperation utfördes i början av år 2000. Enligt ett läkarintyg utfärdat 2002-14-19 såg patienten på det opererade ögat 0,8 med +4,5 kombinerat med –0,5 i 9 grader. En kvarstående haze (ärromvandling) förelåg i hornhinnans två nedre kvadranter.

PATIENTEN anmälde som patientskada sämre synskärpa, förändrad brytningoch ärrbildning i hornhinnan. Han begärde ersättning för de skador han förorsakats av operationen med fotorefraktiv keratektomi med excimerlaser Skadorna hade kunnat undvikas med alternativet att inte alls genomföra de operativa ingreppen

DET SKADEREGLERANDE BOLAGET (Zürich) avböjde ersättning med följande motivering:

De anmälda skadorna är orsakade av operationerna. Behandlingen var medicinskt motiverad. Vid tidpunkten för operationen, år 1998, fanns en stor tilltro till operationen med laser för korrigering av de synfel som patienten uppvisade. En vedertagen metod användes. Det fanns vid operationen andra, teoretiskt möjliga operationstekniker, Dock ingen säkert bättre och mindre riskfylld metod ur medicinsk synvinkel. Samtliga operationer för att förändra hornhinnas brytning förlitar sig på en normal sårläkningsförmåga. Denna går inte att påverka och inte heller att förutse.

Sammanfattningsvis anser vi att skadorna utgör en oundviklig komplikation som inte hade gått att undvika genom ett annat utförande av den valda operationsmetoden. Inte heller fanns det någon alternativ metod tillgänglig vid behandlingstillfället som hade tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att ersättningsbar skada förelåg och gjorde följande bedömning:

Enligt 6 § första stycket 1 patientskadelagen lämnas ersättning för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd, under förutsättning att skadan kunnat undvikas antingen genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande, som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt.

Bestämmelsen innebär att rätt till ersättning kan föreligga om det objektivt sett varit möjligt att undvika skadan genom att välja en alternativ behandlingsmetod. För att skadan skall ge rätt till ersättning krävs emellertid att den alternativa metoden dels tillgodosett patientens vårdbehov, dels ger en totalt sett lägre risknivå samt vidare var tillgänglig vid behandlingstillfället. Denna bedömning skall ske med utgångspunkt från den faktiska kunskapen vid skaderegleringstillfället och inte vid skadetidpunkten. Den anmälda skadan skall däremot inte vägas in när man uppskattar riskerna med olika alternativa behandlingsmetoder, utan man skall jämföra de generella riskerna vid de olika metoderna i det specifika fallet.

Det alternativa förfarande som kunnat komma i fråga i detta fall hade varit att som behandlingsmetod i stället för PRK (Photorefractive keratectomy) välja LASIK (Laser in Situ Keratomileusis).

Vid behandlingstillfället i augusti 1998 var LASIK en tillgänglig och vedertagen behandlingsmetod. Med den kunskap som vi har i dag hade LASIK vid denna tidpunkt tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt än PRK. Om LASIK hade använts i augusti 1998 skulle enligt nämndens bedömning de uppkomna besvären med haze ha kunnat undvikas. Patienten är därför berättigad till patientskadeersättning för de besvär som denna haze förorsakat honom.

Enligt nämndens mening har patientens kvarstående haze i hornhinnans två nedre kvadranter på höger öga rimligen gett en viss smärre invaliditet. Att uppskatta dessa kvarstående besvär kan emellertid vara svårt då skelning kan ge samma besvär och skillnader föreligger mellan subjektiva och objektiva besvär. Zürich bör därför göra en skälighetsbedömning när det gäller att invaliditetsgradera de kvarstående besvären på grund av patientens haze.

Nämnden anser vidare att utredningen i ärendet ger stöd för uppfattningen att patienten inte skulle ha drabbats av den regress som nu noterades om ingreppet i augusti 1998 hade utförts med LASIK. Hade LASIK valts 1998 hade omoperationerna i september 1999 och januari 2000 enligt nämndens mening sannolikt inte behövt utföras. Patienten har således även rätt till patientskadeersättning för den uppkomna regressen och omoperationerna.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 470/2003