2005:04

Ej rätt till omprövning av ersättning för inkomstförlust.

TILLÄMPLIGA BESTÄMMELSER

§ 5 i 1979 års ersättningsbestämmelser samt 5 kap. 5 § skadeståndslagen

Ärendet gäller en kvinna, född är 1942, som tillerkänts ersättning i form av livränta för inkomstförlust under åren 1981–1992 enligt ett beslut som godkänts av nämnden genom ett yttrande 1986-06-10. Detta beslut har vunnit laga kraft.

PATIENTEN har nu återkommit och begärt omprövning av livräntan med hänvisning till att de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande hade förändrats väsentligt och därvid hänvisat till 5 kap. 5 § skadeståndslagen. Hon gör gällande att hon haft möjlighet att få ett arbete med betydligt högre lön under åren 1981–1992 och till stöd för detta åberopat att hon år 1993 fick arbete som handläggare vid en riksorganisation med en årslön som med etthundratusen kronor översteg den lön som lades till grund för hennes livränta. Hon anser att patientförsäkringen bör kompensera henne för den verkliga inkomstförlusten under åren 1981–1992.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) har ansett att det inte fanns förutsättningar för omprövning med följande motivering:

Ersättning för inkomstförlust som utgår i form av livränta kan omprövas om de förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande har förändrats väsentligt (se 5 kap. 5 § skadeståndslagen).

Omprövningsmöjligheterna ska enligt förarbetena till bestämmelsen ”vara en yttersta utväg för livräntetagaren i sådana fall när det är uppenbart att det på grund av skadan har inträtt en väsentlig och bestående ändring i hans/hennes medicinska status eller arbetsförhållanden” (se prop. 1975:12 s. 117).

I lagens krav på att ändringen ska vara väsentlig ligger att avtalade livräntor av många skäl inte bör omprövas vid varje förändring av omständighet som påverkat livräntans storlek utan att omprövning bör förbehållas situationer där förhållandena avsevärt förändrats jämfört med vad parterna räknade med när livräntan bestämdes. Även om ändringen anses vara väsentlig och omprövning alltså ska ske, är det inte givet att denna leder till någon förändring av livräntan, eftersom omprövningen sker med beaktande inte bara av den omständighet som utlöst omprövningen utan av samtliga förhållanden av beskaffenhet att böra påverka livräntans storlek. Angivna förhållanden talar för en förhållandevis strikt tolkning av väsentlighetsrekvisitet i 5 kap. 5 § skadeståndslagen.

Vi har hänvisat till beslut i Patientskadenämnden 19860610. Ersättning för inkomstförlust kan endast omprövas om väsentlig ändring inträtt i de förhållanden som låg till grund för beslutet ifråga. Vår bedömning är att det i detta fall inte föreligger sådana omständigheter som grundar rätt till omprövning.

PATIENTSKADENÄMNDEN delade PSR:s uppfattning och gjorde följande bedömning:

Omprövning

Dåvarande konsortiet för patientförsäkring (konsortiet) har från och med februari 1982 lämnat ersättning för inkomstförlust, motsvarande lönenivån för en kanslist. Konsortiet har vid sin bedömning beaktat att patienten under mer än tio år före behandlingsskadan varit borta från arbetslivet. Patienten har redan initialt motsatt sig denna bedömning och hävdat att hon, om behandlingsskadan inte inträffat, hade kunnat få ett kvalificerat arbete med ungefär samma lön som en chefssekreterare. I yttrande den 10 juni 1986 har nämnden fastställt konsortiets beslut vad gäller inkomstunderlaget och inkomstlivräntan. Såvitt framgår av utredningen i ärendet har nämndens beslut vunnit laga kraft.

Enligt uppgift från patienten har hennes sjukdomstillstånd med tiden förbättrats väsentligt och hon har år 1993 erhållit en tjänst som handläggare på (– – –) Riksförbund med en lön i ungefär samma nivå som en chefssekreterarlön. Patienten har ansett att hon härigenom har bevisat det hon hela tiden hävdat, d.v.s. att hon som oskadad hade kunnat få en högavlönad och kvalificerad befattning. Enligt patienten har således konsortiets/nämndens ursprungliga beslut varit felaktigt.

Patienten har enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen begärt omprövning av inkomstunderlaget för inkomstförlust under åren 1981–1992. Enligt denna bestämmelse kan omprövning av inkomstlivränta komma i fråga endast om de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. En sådan situation kan vara att arbetsförmågan efter beslutet har blivit väsentligt nedsatt vilket kan leda till en högre ersättningsnivå. De förändrade förhållanden som patienten i detta fall har grundat sin rätt till omprövning på består tvärtom i att hennes sjukdomstillstånd har förbättrats väsentligt, vilket lett till en ökad arbetsförmåga. De förändrade förhållandena i sig är således inte sådana att de kan ligga till grund för högre ersättning. De har emellertid gjort det möjligt för patienten att återinträda i arbetslivet och har härigenom åberopats som stöd för påståendet att det ursprungliga beslutet var felaktigt. En sådan bieffekt av den förändrade arbetsförmågan i bevishänseende utgör emellertid inte grund för en omprövning av beslutet. Enligt nämndens mening har således de förhållanden som legat till grund för bestämmande av inkomstunderlaget inte förändrats i den mening som avses i 5 kap. 5 § skadeståndslagen på sådant sätt att det laga kraftvunna beslutet kan omprövas.

Pensionsförlust

– – –

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 365/2003