2005:03

Fördröjd diagnos av autism. Ej personskada.

TILLÄMPLIGA BESTÄMMELSER

§ 2.3 i ersättningsbestämmelserna 1991-07-01 samt 6 § patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en pojke med autism, som år 2004 var 17 år.

PATIENTENS MÅLSMAN har anmält att fördröjd diagnostisering av autism från den 11 september 1991 fram till juli 1999 medfört att felaktiga åtgärder, som inte var adekvata för hans handikapp, satts in vilket medfört psykiskt lidande och sämre möjligheter till utveckling.

Av den medicinska utredningen framgår att patienten den 11 september 1991 besökte barn och ungdomspsykiatriska mottagning (BUP) på initiativ av barnavårdscentralen. Patienten bedömdes tidigt ha grundlagt en känslomässig problematik som hade sin grund i psykiska trauman. Utvecklingsbedömning visade att patienten intellektuellt fungerade på en 1-2årings nivå trots att han var nästan 5 år. Patienten remitterades till dagavdelning och behandling med intensiv psykoterapi från februari 1992. Det noterades att patienten uppvisade besvär med motoriken. Patienten bedömdes ha utvecklats i positiv riktning och kontakten avslutades 1994.

Vidare framgår att patientens skolstart verkar ha gått bra tack vare stöd från specialpedagog och lärare. Patienten lärde sig snabbt läsa och räkna och det förefaller ha fungerat förhållandevis väl fram till tredje klass. Patienten remitteras 1996 åter till BUP och behandlas med intensiv psykoterapi fram till september 1998. Patienten familjehemsplaceras i maj 1998 och stannar där till någon gång 1999 då han återkommer till föräldrahemmet. Föräldrarna kontaktade sedan privat läkare som i augusti 1999 föranstaltade om en neuropsykiatrisk/ psykologisk utredning. Patienten fick efter genomförd utredning diagnosen autistisk störning.

PATIENTENS MÅLSMAN gör genom sitt ombud gällande att patienten drabbats av en kroppsskada/personskada genom felaktig behandling. Visserligen har personskaderegleringsbolaget (PSR) medgivit att det föreligger en behandlingsskada, på den grunden att man borde ha utrett patienten redan 1991 men PSR anser dock inte att patienten orsakats en personskada.

Klaganden är primärt inte angelägen om ekonomisk ersättning. Det primära intresset att driva denna fråga är att det är angeläget att patienten, hans far och dennes hustru får en upprättelse. Förutom personskadan har familjen förorsakats en djup kränkning genom den behandling man fått från vederbörande landstings sida.

Från patientens sida görs gällande att han åsamkats såväl fysiska som psykiska skador på grund av den felaktiga behandlingen. Bl.a. pekar man på att patienten inte fick hjälp att bli torr om nätterna förrän vid 12årsåldern, att hans lätta utvecklingsstörning är en form av hjärnskada som förvärrats genom den felaktiga behandlingen samt att han inte fick någon medicinering mot sina allvarliga koncentrationssvårigheter och aggressiva humörsvängningar.

PSR avböjde ersättning med följande motivering:

Enligt 1991 och 1995 års ersättningsbestämmelser för patientförsäkringen utgör en behandlingsskada en skada eller komplikation av kroppslig art. Av kommentaren till angivna ersättningsbestämmelser framgår att rent psykiska skador, det vill säga psykiska symptom utan samband med en kroppsskada, inte utgör en behandlingsskada i ersättningsbestämmelsernas mening. Av den medicinska utredningen för perioden från den 11 september 1991 till och med den 31 december 1996 framgår inte något som visar att patienten skulle ha drabbats av någon skada av kroppslig art till följd av felaktigt eller fördröjd diagnostisering och behandling av sjukdomen autism. Rätt till ersättning för behandlingsskada föreligger därför inte.

Avseende perioden från den 1 januari 1997 fram till dess den riktiga diagnosen ställdes på sensommaren 1999 vill vi inledningsvis nämna att patientskadelagen endast omfattar hälso- och sjukvård. Åtgärder vidtagna av försäkringskassan, borgerlig primärkommun eller andra myndigheter omfattas inte av patientskadelagen. Kränkande behandling och ekonomiska skador som inte är en följd av en personskada omfattas inte heller av patientskadelagen.

Enligt vår bedömning uppvisade patienten redan på hösten 1991 sådana symtom att det borde ha föranlett en neuropsykiatrisk/psykologisk utredning. En sådan utredning hade sannolikt medfört att diagnosen autistisk störning hade kunnat ställas. De insatser med mera habilitering som då kunde genomföras hade dock med övervägande sannolikhet inte medfört att patientens fysiska och psykiska besvär under åren och i framtiden blivit mindre. Den felaktiga/fördröjda diagnostiseringen av autism har således inte medfört att patienten drabbats av någon personskada i patientskadelagens mening det vill säga en medicinskt påvisbar effekt. Rätt till patientskadeersättning föreligger då inte och patienten har under dessa förhållanden inte heller rätt till ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

PATIENTSKADENÄMNDEN delade PSR:s uppfattning att ersättningsbar patientskada inte förelåg och gjorde följande bedömning:

Utredningen visar att diagnosen autism borde ha ställts redan vid den medicinska utredning som gjordes 1991. Att diagnosen uteblev kan ha medfört negativa konsekvenser genom uteblivna hjälpåtgärder och uteblivet ekonomiskt stöd.

För att ersättning skall kunna lämnas krävs emellertid att den uteblivna diagnosen medfört att en personskada uppkommit, d.v.s. en skada av fysisk eller psykisk art som manifesterats i en medicinskt påvisbar effekt. Nämnden delar PSR:s bedömning att den felaktiga/fördröjda diagnosen inte medfört någon personskada och att det därmed inte föreligger rätt till ersättning enligt de i ärendet tillämpliga ersättningsbestämmelserna, enligt patientskadelagens regler eller enligt skadeståndsrättsliga regler.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 40/2005