2004:10

Bestämmande av grundinvaliditet.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

8 § patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en 63-årig man med Dupuytrens kontraktur (krökning av fingrarna ner mot handflatan på grund av ärrig skrumpning av bindväv i handflatan) i lill- och ringfingret i båda händerna sedan ett tiotal år tillbaka.

Besvären hade accentuerats senaste året. Han informerades om möjligheten till operativ behandling och om att man inte kunde lova ett fullgott resultat, d.v.s. man trodde att det kunde bli svårt att få ut fingrarna till full extension men förhoppningen var att det skulle kunna bli bättre. Eftersom patienten var högerhänt skulle man börja med denna hand. Operation med resektion av Dupuytrens kontraktursträngar utfördes 2001-01-17 och en volar gipsskena anbringades. Efterförloppet var väsentligen utan anmärkning. Patienten fick remiss till arbetsterapeut för utprovning av nattskena samt träning.

Vid kontrollbesök 2001-04-06 noterades att ”initialt efter operationen var sträckförmågan i fingrarna bättre och det fungerade bra med skenan. Efter att patienten avslutat skenbehandlingen och såret läkt har dock fingrarna åter böjts ned och han har nu samma besvär som preoperativt”. Därefter påbörjades behandling med en dynamisk extensionsskena med klack dagtid och en statisk volar skena för att hålla ut fingrarna på natten. Mellan byten av skena skulle patienten även träna flexion (böjning, krökning). Patienten förbättrades av denna behandling. Han hade dock fortfarande en ömhet från såret och av intyg utfärdat 2002-09-11 framgår att patienten fått påtagliga ärrproblem och kontrakturåterkomst som ansågs mer uttalade än före operationen.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) ansåg att snittföringen vid operationen inte varit helt korrekt och bedömde detta som en ersättningsbar patientskada. PSR ansåg att 2 % av den totala medicinska invaliditeten fick tillskrivas patientskadan och gjorde i denna fråga följande bedömning:

Före operationen hade patienten en kraftig kontraktur motsvarande 10 % medicinsk invaliditet. Efter operationen noterades ringa eller ingen förbättring. Man kunde före operationen inte räkna med ett fullgott resultat utan man försökte genom ingreppet förbättra en viss ökad sträckförmåga i MP-lederna. Detta lyckades man dock inte åstadkomma. Initialt efter operationen blev patienten förbättrad avseende sträckförmågan i fingrarna men sedan han hade avslutat behandlingen med skena och såret hade läkt böjdes fingrarna åter ned och han fick samma besvär som före operationen. Enligt vår bedömning är den totala medicinska invaliditeten efter operationen 12 %, varav 2 % får tillskrivas patientskadan.

PATIENTEN ansåg att den medicinska invaliditetsgraden, såväl den totala som den som var att hänföra till patientskadan var för låg och borde höjas väsentligt.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att invaliditetsgraden till följd av patientskadan var 7 % och gjorde följande bedömning:

Enligt nämndens uppfattning ska invaliditetsgraden för grundinvaliditet vid patientskada orsakad av ett operativt ingrepp bestämmas utifrån det medicinskt förväntade operationsresultatet.

Vid aktuell operation hade man inte att räkna med ett komplett återställande av handens funktion men dock en icke oväsentlig förbättring. Nämnden bedömer att grundinvaliditeten ska fastställas till 5 %. Nämnden delar PSR:s bedömning att den totala medicinska invaliditetsgraden efter operationen utgör 12 %. Den merinvaliditet som uppkommit till följd av patientskadan är följaktligen 7 %.

Det ankommer därmed på PSR att, med denna utgångspunkt, på nytt ta ställning till dels vilken ersättning patienten är berättigad till avseende lyte och men, olägenheter samt merkostnader, dels patientskadans inverkan på arbetsförmågan.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 250/2004