2004:09

Diskbråck. Konservativ eller operativ behandling. Ej ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 och 3 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en 62-årig man med diskbråck.

PATIENTEN anmälde som patientskada att läkarna till att börja med ställt diagnosen ryggskott i stället för diskbråck, vilket medfört att han drabbats av en droppfot.

Av den medicinska utredningen framgår att patienten den 10 juli 2001 sökte vårdcentral på grund av smärtor i ländryggen. Patienten var 1995 opererad för diskbråck och smärtan var lokaliserad till samma ställe som han tidigare haft besvär med. Undersökning visade att patientens reflexer i höger ben inte var lika lättutlösta som i vänster ben. Patienten förnekade dock nytillkomna besvär eftersom han också tidigare haft sämre reflexer i höger ben. Patientens besvär bedömdes som lumbago ischias. Voltaren ordinerades och patienten uppmanades att höra av sig om han fick besvär med vattenkastningen.

Den 11 juli sökte patienten sjukhus med ischiassmärta och utstrålning i höger ben. Vid undersökning var patienten smärtpåverkad men hade inte några nytillkomna känselbortfall. Patienten fick två injektioner med läkemedel Ketogan med gott resultat, dock utan att bli smärtfri.

Patienten återkom den 12 juli med ambulans och upplevde då smärtorna som värre än någonsin. Värken strålade ner i höger ben som kändes bortdomnat. Patienten uppgav sig inte ha upplevt detta tidigare. Patienten lades in för smärtlindring och mobilisering på avdelningen då indikation för operation inte bedömdes föreligga. Eftersom patienten hade en stent (rörformad protes) i hjärtat efter by passoperation kunde MR (magnetröntgen) inte utföras. CT (datortomografi) visade att patienten hade ett stort högersidigt diskbråck på nivå L:III och L:IV med förutsättningar för rotpåverkan. Patienten planerades för återbesök hos ortoped och utskrevs den 20 juli med remiss till sjukgymnast och smärtlindrande läkemedel.

Patienten hade sedan fortsatt kontakt med sin vårdcentral och den 28 augusti besökte han efter remiss sjukhus. Undersökning visade att patienten hade en droppfot som inte bedömdes kunna åtgärdas med ett operativt ingrepp. Det ansågs viktigast för patienten att träna upp peroneusnerven. Patienten fick remiss för utprovning av dorsalskena.

Patienten kontaktade sedan Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs och opererades där den 1 november. Patienten upplevde att operationen givit en positiv effekt även om han inte blivit helt återställd. Han har fått tillbaka mycket av känseln i foten vilket underlättar hans gående.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) avböjde ersättning med följande motivering:

Enligt vår bedömning tolkades de symptom patienten uppvisade under vårdtiden på sjukhus på ett korrekt sätt och diagnosen diskbråck ställdes tidigt. Den droppfot patienten under vårdtiden utvecklade var inte en absolut indikation för operation. Entydigt vetenskapligt stöd saknas för att en operation i ett tidigt stadium möjliggör att en droppfot kan undvikas. I detta fall var dessutom patienten tidigare opererad för bland annat en allvarlig hjärtåkomma vilket ökade risken för komplikationer vid en operation. För den operation som sedan utfördes i Strängnäs var indikationen relativ och att någon nämnvärd förbättring inträtt avseende droppfoten kan inte utläsas av journalen. Den förbättring patienten själv anger kan inte heller med säkerhet tillskrivas operationen. Således var det korrekt att behandla patienten konservativt med smärtlindring på det sätt som skett. Rätt till patientskadeersättning föreligger inte.

PATIENTSKADENÄMNDEN delade PSR:s uppfattning att ersättningsbar patientskada inte förelåg och gjorde följande bedömning:

Enligt nämndens mening förelåg ingen absolut operationsindikation när det gäller de besvär som patienten sökte för i juli 2001. Såväl s.k. konservativ behandling som operativ behandling var realistiska behandlingsalternativ. Det finns olika uppfattningar om vilken behandling som är att föredra och som ger bäst slutresultat. Något vetenskapligt stöd för att den ena behandlingen generellt sett skulle vara bättre än den andra finns inte. Det är därför inte rätt att hävda att patientens symtom sommaren 2001 tolkats på sätt som avviker från vedertagen praxis och att behandlingen därför fått en felaktig inriktning. Ersättningsbar patientskada enligt 6 § första stycket 3 föreligger därför inte.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 115/2004