2003:07

Intrauterin fosterdöd. Psykisk skada på modern är egen personskada.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en 38-årig kvinna som vårdades på kvinnoklinik på grund av för tidig hinnbristning.

PATIENTEN har som patientskada anmält psykiskt lidande p.g.a. intrauterinfosterdöd (barnet avled i livmodern) orsakad av felaktig handläggning inför förlossning.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) fann att rätt till patientskadeersättning förelåg med anledning av barnets dödsfall och ersättning har lämnades för begravningskostnader. I övrigt avböjdes ersättning eftersom moderns anmälda skada ansågs vara en följd av barnets död och inte av förlossningen i sig. Av utredningen framgick inte att moderns sjukskrivning var orsakad av själva handhavandet av förlossningen. Enligt PSR:s uppfattning berodde sjukskrivningen på den intrauterina fosterdöden. Dödsfallet har inte orsakats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet som ligger mycket nära en uppsåtlig handling. Förutsättningar saknas därför också för att tillerkänna patienten skadestånd för det psykiska lidande hon tillfogats genom dödsfallet.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att ersättningsbar patientskada förelåg och gjorde följande bedömning:

Ärendet rör en intrauterin fosterdöd. Barnet avled i livmodern och framföddes dött. PSR har bedömt att skadan på fostret, d.v.s. dödsfallet, är ersättningsbart och har lämnat ersättning för begravningskostnader.

Modern har hävdat att hon själv drabbats av en skada när barnet dog eller i vart fall när hon chockades av beskedet och av händelserna i samband med förlossningen och har yrkat ersättning för psykisk skada. PSR har emellertid hävdat att moderns anmälda skada är en följd av att fostret dött och inte av själva förlossningen. Vidare har i ärendet anförts att det rör sig om en så kallad tredjemansskada.

Då ärendet är av principiellt intresse har nämnden beslutat att inhämta ett rättsutlåtande från professorn i civilrätt vid Uppsala universitet, Håkan Andersson, med frågeställningen om den skada modern drabbats skall anses vara en tredjemansskada till följd av barnets död eller om man skall se skadan som en ”egen” personskada för modern.

I utlåtandet, daterat den 3 februari 2003, har Håkan Andersson angett bland annat följande:

”Behandlingen i sin totalitet innefattade åtgärder som – så länge barnet ännu inte var fött – fysiskt hänförde sig till kvinnans kropp. Under de fyra dagar sjukhusbesöket varade riktades alla undersökningsåtgärder mot kvinnan, dvs. det var hon som var patienten som behandlades.

– – – Det relevanta orsakssambandet ska således sökas i kopplingen mellan behandlingen och de psykiska konsekvenserna – inte nödvändigtvis i den direkta kopplingen mellan behandlingens fysiska ingrepp i kroppen och därav påföljande psykiska reaktioner. Även vårdformer helt utan fysiska operationer omfattas av patientskadebegreppet, varför man inte ska särskilja de psykiska komponenterna från den totala åtgärdssituationen.

Konkret i detta fall innebär det nu anförda att det inte finns någon anledning att specifikt efterfråga huruvida kvinnans psykiska besvär relaterar till förlusten av barnet som sådant eller till det fysiska ingreppet (förlossningen) då barnet framföddes dött. Istället måste den samlade vårdinsatsen under de fyra dagarna – och då särskilt den uteblivna CTG-kontrollen – vara den bakgrund som kvinnans senare besvär ska relateras till. Man kan således inte uppställa något krav på en direktrelation mellan det specifika fysiska ingreppet på kvinnan och hennes senare psykiska besvär, utan dessa måste värderas utifrån helhetsbilden av vårdåtgärdernas brister. Det faktum att barnet dog (eller snarare att fostret aldrig föddes med liv) är ingen konkurrerande skadeorsak att anföra gentemot ansvar. Behandlingen i sin totalitet innefattade åtgärder som – så länge barnet inte var fött – fysiskt hänförde sig till kvinnans kropp. Under de fyra dagar sjukhusbesöket varade riktades alla undersökningsåtgärder mot kvinnan, dvs. det var hon som var patienten som behandlades; begreppet ”patient” omfattar den som ”angående sitt eget hälsotillstånd” etablerat kontakt med hälso- och sjukvården (prop. 1995/96:187 s 76; SOU 1994:75 s 179). Som en följd av att denna behandling i ett viktigt avseende försummades drabbades hon av de beskrivna psykiska besvären. – – – Slutsatsen bör därmed bli att kvinnan lidit en egen personskada till följd av att behandlingen av henne innefattat ansvarsgrundande brister. Skadan är av psykisk natur, men bör ses som en följdverkan av den bristande vården avseende henne. Att det i den psykiska bilden finns med moment av emotionell karaktär avseende förlusten av hennes barn förtar inte den nu nämnda slutsatsen – utan förstärker blott allvaret i den psykiska ångestreaktion som den felaktiga behandlingen av henne inneburit. ”

Nämnden har i tidigare ärenden anfört att mor och foster är ”ett” under graviditet och förlossning.

Enligt Håkan Anderssons uppfattning, i vilken nämnden instämmer, är modern och fostret att anse som en patient. En tillämpning av denna princip innebär att skador av psykisk natur som en moder drabbats av på grund av skador på fostret och dess följder är att betrakta som personskador på henne själv och inte en tredjemansskada.

Den psykiska skada som modern i detta fall drabbats av är således att betrakta som en patientskada och skall ersättas enligt patientskadelagen. Det ankommer på PSR att utreda den närmare omfattningen av skadan.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 659/2001