2003:06
Diagnosskada? Felaktig diagnos och behandling av en svampinfektion.
TILLÄMPLIGT LAGRUM
6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799)
Ärendet gäller en 5-årig pojke med en bula i huvudet. Patienten sökte läkarmottagning 1999-07-19 då han tre dagar tidigare ramlat och slagit i huvudet. Han hade fått en bula som tilltagit i svullnad med rodnad och ömhet. Man såg en process på toppen av calvariet (flinten) och detta tolkades som ett infekterat hematom. Patienten fick Keflex att inta i 20 dagar. 1999-07-21 sökte patienten på nytt eftersom han inte var bättre. Han hade då feber upp till 38,5 grader. Processen i calvariet hade tilltagit i storlek och han hade spänningshuvudvärk men inga allmänsymtom i övrigt. På grund av att processen på calvariet nu var hönsäggstort, spänt, ömt och fluktuerande utfärdades en akutremiss till barnkliniken vid länssjukhus.
Patienten undersöktes samma dag på barnklinik och processen på flinten bedömdes som ett sekundärt infekterat hematom, troligen stafylokocker. Patienten fick recept på Heracillin. Dagen efter ringde patientens mor och meddelade att bölden hade spruckit och ömheten försvunnit. Man hade varit hos distriktssköterska som hade tvättat rent och lagt om såret och temperaturen hade sjunkit.
1999-08-05 vid återbesök på barnkliniken mådde patienten bra. Han hade en liten fluktuerande randzon kvar men för övrigt såg det ut att läka fint.
1999-08-09 söker patienten på nytt då han har fått ytterligare ett par bölder på huvudet. Han hade ingen feber och inga allmänna symtom. Odling togs från den spruckna abscessen på huvudet. Kontakt togs med infektionskliniken om hur man skulle gå vidare då patienten tidigare hade fått Kåvepenin, Cefamox och Heracillin och inget verkade hjälpa. Patienten sattes in på Dalacin i 10 dagar.
Odling togs från den spruckna abscessen som visade på koagulasnegativa stafylokocker.
1999-08-13 ringde modern då de tidigare två abscesserna, som hade tillkommit, nu hade spruckit och att det hade kommit ytterligare två små vilka ömmade. Då patienten redan stod på behandling med Dalacin beslöt man att avvakta till efter helgen.
1999-08-17 då förloppet varit långdraget, med svårigheter att hålla rent, planerades rengöring i narkos vilket utfördes 1999-08-18. De affekterade abscesserna som vid bedömning i narkos såg mer retade och infekterade ut än förväntat och hade börjat blöda, medförde att patienten lades in för fortsatt rengöring och eventuell debridering i narkos. Ny odling togs avseende såväl allmän odling som svamp och dermatofyter. Sårodling visade stafylocockus aureus känsliga för samtliga testade antibiotika och patienten fick recept på Abboticin.
1999-09-16 utfördes en delhudstransplantation som vid kontroll 1999-09-28 hade läkt fint.
Svampodling från ytligt sår på huvudet som togs 1999-08-18 visade växt av trichophyton tonsurans. Den påvisade svampen finns troligen normalt på huden.
PATIENTENS MOR har anmält felaktig diagnos och behandling av en svampinfektion och uppger i sin skrivelse till Patientskadenämnden att personskaderegleringsbolaget gjort en felbedömning då man endast har gått på den linjen, att läkarna inte gjort något fel i stället för att se till allt lidande sonen har fått gå igenom. Lidandet blev mycket större än man kunnat befara och har satt djupa spår.
PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) avböjde ersättning med följande motivering:
För att diagnostisering ska vara felaktig krävs att den avviker från allmänt vedertagen praxis. Denna anger en standard som anknyter till ett inom praktisk medicin utvecklat handlingsmönster vid utredning och tolkning av ett speciellt symtom. Om en läkare på grund av iakttagbara symtom ställer en diagnos som senare visar sig vara felaktig, blir en följdskada av detta inte i och för sig en skada som ska ersättas. Endast om en inom aktuellt specialistområde erfaren läkare borde ha dragit rätt slutsats av iakttagbara symtom kan ersättning bli aktuell.
Det fanns inte skäl att tro att patienten i samband med akutbesöket på Länssjukhuset i Kalmar 1999-07-21 var infekterad med svamp. Det faktum att bölden efterföljande dag sprack och tömde sig på var, talade för en stafylokockinfektion. Kliniskt förelåg det initialt tydliga tecken på stafylokockinfektion. Det var därför rätt att byta till ett specifikt stafylokockantibiotikum.
Man har därefter vid flera tillfällen odlat från såret och konsulterat infektionsläkare. Det finns ingenting som tyder på att sjukdomsförloppet blivit kortare eller slutresultatet att annat om svampmedicin insatts redan vid akutbesöket 1999-07-21.
Vi har bedömt att faktiskt iakttagbara symtom tolkats i överensstämmelse med allmänt vedertagen praxis och anser att patienten fått en riktig vård och behandling för de besvär han uppvisat samt att det inte var medicinskt motiverat att behandla patienten tidigare än som nu blev fallet. Ersättning har därför avböjts.
PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att ersättningsbar patientskada förelåg och gjorde följande bedömning:
Anmälan gäller ett förlängt sjukdomstillstånd på grund av fel diagnos och behandling av en svampinfektion.
Enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen lämnas ersättning för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av felaktig diagnostisering.
Nämnden konstaterar inledningsvis att ifrågavarande svamp – trichophyton tonsurans – är en ilsken svamp som företrädesvis finns i hårbotten, särskilt hos barn, och att vid misstanke om svampinfektion behandling ofta sätts in redan innan resultat från svampodling erhållits.
Utredningen i ärendet ger enligt nämnden grund för antagande att pojken kan ha drabbats av en blandinfektion. Nämnden anser det dock vara övervägande sannolikt att den svampinfektion som så småningom diagnosticerades var en bidragande orsak till det utdragna sjukdomsförloppet. Mot bakgrund av att såren i hårbotten var ytterst svårläkta borde misstanken om att det kunde röra sig om en svampinfektion ha väckts och föranlett åtgärder på ett tidigare stadium än som nu skedde. Nämnden anser att detta borde ha skett åtminstone i början av augusti 1999 och att svampmedicin borde ha satts in i anslutning härtill. En tidigare diagnos av svampinfektionen och därmed insatt riktad terapi hade med övervägande sannolikhet förkortat sjukdomsförloppet, minskat behovet av andra behandlingsinsatser och därmed förkortat pojkens lidande. Det föreligger därmed rätt till patientskadeersättning enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen.
PATIENTSKADENÄMNDEN
DNR 388/2002
