2002:12

Telefonsamtal. Bevisbördan för orsakssamband mellan skada och vård.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 och 3 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en 44-årig kvinna som 1998-06-16 opererades akut för diskbråck L5–S1 och förlamning av ”hästsvansnerverna” med försvårad blås och tarmöppning (cauda equinapåverkan). Patienten hade efter telefonkontakt med distriktsläkarmottagning fått en läkartid 1998-06-15. Vid detta besök hade hon haft ryggvärk i två veckor. Hon hade smärtutstrålning ner i båda låren men inga stickningar i undre extremiteterna. Hon kunde inte känna när hon hade kissat färdigt men hade inte haft svårt att hålla urin eller avföring. Man misstänkte nervrotspåverkan och remitterade henne akut till ortopedklinik, men patienten valde att avvakta till dagen därpå. Vid ortopedkliniken, dit patienten kom kl. 10.10 1998-06-16, uppgav patienten att hon sedan en vecka haft tilltagande domningskänsla kring ändtarmsöppningen och svårigheter att tömma blåsan. Hon röntgades akut med CT ländrygg, som visade betydande diskprotrusion L5–S1. Man övervägde MR och remitterade patienten vidare akut till länssjukhus för ställningstagande till detta och eventuell akut operation. Vid undersökningen på länssjukhuset 1998-06-16 hade patienten dålig känsel i sätesregionen kring ändtarmsöppningen och i underlivet samt dålig muskelkraft i ändtarmens slutmuskel. Utredningen visade också att hon inte till fullo kunde tömma blåsan. Hon opererades akut, med början kl. 22.35, och blev initialt förbättrad men blev därefter successivt försämrad. Vid undersökning 2000-05-17 hade hon kvarstående symtom på cauda equinapåverkan med oförmåga att tömma blåsan. Hon var dessutom avföringsinkontinent och hade betydande värkproblematik i vänster ben samt droppfot vänster ben. Man har bedömt att hennes kvarstående besvär sannolikt är bestående.

PATIENTEN anmälde som patientskada att hon hade kvarstående besvär efter operationen till följd av försenad diagnos och fördröjd behandling av diskbråcket.

Patienten uppgav, att hon 1998-06-02 ringde till distriktsläkarmottagningen och sökte vård. Hon talade då om för sköterskan att hon inte kom ur sängen eller kunde klä på sig utan hjälp samt att hon hade kissat på sig under natten. Mottagningssköterskan bedömde då att hon hade ryggskott, vilket resulterade i att hon fick vänta två veckor på en läkartid. När hon kom till läkarmottagningen 1998-06-15 fick hon en akutremiss till sjukhus och opererades akut. Det var då för sent att åtgärda skadan. Hon har därför blivit invalid för resten av livet. Hon har förlamad urinblåsa och kan inte hålla avföring. Hon använder blöja och kateter samt har nedsatt känsel och droppfot i vänster ben. Hon har även daglig smärta i rygg och ben.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) avböjde ersättning med följande motivering:

För rätt till patientskadeersättning krävs ett orsakssamband mellan skadan och vården. Bevisbördan för detta ligger i det enskilda fallet hos patienten. Beviskravet är uppfyllt om det är övervägande sannolikt att det finns ett orsakssamband.

Det finns inga journalanteckningar avseende patientens ryggbesvär före besöket vid distriktsläkarmottagningen 1998-06-15. Vi utgår från att uppgifter av vikt dokumenteras i journal, när så anses behövligt. Av utredningen i ärendet framgår inte att patienten vid telefonsamtalet har lämnat sådana uppgifter om sitt sjukdomstillstånd som motiverade ett akut vårdbesök. Enligt vår bedömning kan det inte med övervägande sannolikhet anses styrkt att patienten har påtalat blåspares eller tarmfunktionsrubbning vid telefonsamtalet med sköterskan.

Den behandling patienten har fått har varit medicinskt motiverad och har utförts på riktigt sätt enligt vedertagna behandlingsmetoder. Man har ordinerat lämpliga undersökningar och tolkat undersökningsresultaten på ett riktigt sätt. Att operationen utfördes 1998-06-16 beror inte på att patientens symtom tidigare har tolkats felaktigt. Det förhållande att ett förväntat eller önskat behandlingsresultat inte uppnås efter en riktigt utförd behandling grundar i sig inte rätt till ersättning från patientförsäkringen. Patientens kvarstående besvär beror inte på att hon har tillfogats någon skada i samband med ingreppet utan är direkt orsakade av grundsjukdomen.

Sammanfattningsvis anser vi att patienten har utretts, behandlats och följts upp på riktigt sätt. Hon har inte tillfogats någon skada till följd av behandling eller felaktig diagnostik. Hon har därför inte rätt till patientskadeersättning.

PATIENTSKADENÄMNDEN delade PSR:s uppfattning att ersättningsbar patientskada inte förelåg och gjorde följande bedömning:

Nämnden gör samma bedömning som PSR och anser på de skäl bolaget anfört att det inte föreligger någon ersättningsbar patientskada enligt 6 § första stycket 1 eller 3 patientskadelagen.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 59/2002