2002:10

Förlossning. Ej vårdåtgärd. Ej ersättning.

TILLÄMPLIGA LAGRUM

6 § första stycket 1 patientskadelagen (1996:799)

6 § första stycket 3 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en 33-årig kvinna, som 2000-02-20 fick sitt första barn. Under graviditeten kontrollerades patienten extra noga p.g.a. att hon haft ett flertal missfall. Graviditeten var väsentligen normal och barnet hade en normal tillväxtkurva. Ultraljudsundersökning i graviditetsvecka 36 visade ett något stort barn, vikten skattades till 3 600 g. Det bedömdes som normalt eftersom patienten är storvuxen och själv vid födelsen vägde över 5 kg.

Patienten inkom till förlossningsavdelning 2000-02-19 kl. 04.30 med sammandragningar. Vattenavgång hade skett kl. 02.00. Förlossningen framskred inledningsvis långsamt och kl. 12.30 satte man Syntocinondropp. Därefter framskred förlossningen väsentligen normalt. Ryggbedövning gavs kl. 15.00. Patienten var kl. 16.00 öppen 4–5 cm och kl. 17.15 var hon öppen 5–6 cm. Droppet ökades och kl. 20.45 var patienten öppen 8 cm och strax efter 22.00 var öppningen 10 cm. Sammandragningarna blev kortare och kortare varför droppet ökades. P.g.a. värksvaghet och uttröttad moder beslutades kl. 24.00 att avsluta förlossningen med sugklocka. Den lades kl. 00.20. Barnet följde lätt med och huvudet kom ut på två dragningar. Därefter fastnade barnets skuldror som kunde frigöras efter manipulation och barnet föddes kl. 00.30. Födelsevikten var 5 100 g och längden 56 cm. Barnet mådde under hela förlossningen bra. Mor och barn kunde skrivas ut från sjukhuset 2000-02-24.

Patienten fick omfattande bristningar i slidan och även en partiell ruptur i ändtarmsmuskeln. Suturering gjordes på operationsavdelning. Patienten hade förlorat mycket blod och vårdades en tid på intensivvårdsavdelning och fick blodtransfusioner. P.g.a. bristningarna hade hon inledningsvis mycket värk. Korrigerande operation gjordes 2000-05-02, vilket medförde förbättring. Patienten har efter förlossningen plågats svårt av mardrömmar och gått på samtalsterapi hos kurator.

PATIENTEN anmälde som patientskada stora bristningar vid förlossningen och att hon lidit psykiskt p.g.a. den traumatiska förlossningen. Patienten ansåg att man bedömt situationen fel när hon kom till förlossningsklinik 2000-02-19 och hon ifrågasätter varför det inte gjordes något ultraljud. Om kejsarsnitt hade gjorts, hade hon sluppit den traumatiska förlossningen med allt vad det fört med sig i form av blodförlust, smärta, mardrömmar m.m.

Patienten hävdade även brister i kommunikationen och i det psykologiska bemötandet.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) avböjde ersättning med följande motivering:

Efter genomgång av ärendet har vi funnit att det inte fanns indikation för kejsarsnitt. Graviditeten hade varit normal och barnet följt tillväxtkurvan. Ultraljud i graviditetsvecka 36 hade visserligen visat ett något stort barn, men inte större än vad man i detta fall kunde förvänta sig. Det fanns ej skäl att göra ytterligare ultraljud vid inkomst till sjukhuset. Skattning av barnets vikt med ultraljud är också mycket osäker i slutskedet av en graviditet.

Förlossningen var något utdragen men i huvudsak normal. När värkarna avtar och modern är uttröttad är det helt korrekt att avsluta förlossningen med sugklocka. Det har gjorts på ett korrekt sätt liksom lösning av barnets axlar. Även vid en korrekt handlagd förlossning som avslutas med sugklocka så kan bristningar uppstå. Risken ökar vid ett stort barn och när dessutom axlarna fastnar. De bristningar patienten drabbades av har man inte kunnat undvika genom ett annorlunda utförande av den valda förlossningsmetoden.

Sammantaget anser vi att man gjort en riktig bedömning av situationen när man valde vaginal förlossning. Förlossningen har handlagts på ett medicinskt korrekt sätt. De bristningar patienten drabbades av har man inte kunnat förutse och ingenting talar för att de hade kunnat undvikas genom ett annorlunda utförande av den valda förlossningsmetoden. Kejsarsnitt hade inte heller tillgodosett vårdbehovet på ett totalt sätt mindre riskfyllt sätt. Ersättning har avböjts med stöd av 6 § första stycket 1 och 3.

De psykiska besvär som patienten drabbats av med bl.a. mardrömmar är en följd av den för henne traumatiska förlossningen och kan ej bedömas separat. Patienten har även påtalat brister i bemötande och kommunikation och att det påverkat henne psykiskt. Frågor som rör bemötande och kommunikation faller utanför patientskadelagens åtagande. Ingenting tyder heller på fel eller försummelse från vårdpersonalens sida som medger ersättning på skadeståndsrättslig grund.

Efter delgivning av PM 2001-06-28 har patienten inkommit med synpunkter i brev juli 2001. Hon påpekar bl.a. att suturering gjordes på förlossningen och inte på operationssal. Med anledning därav har ärendet diskuterats med sakkunnig läkare i gynekologi. Då operationssal ej fanns att tillgå, så var det korrekt att lösa placenta (moderkakan) och i samband därmed suturera bristningarna. Suturering har skett på ett helt korrekt sätt.

PATIENTSKADENÄMNDEN delade PSR:s uppfattning att ersättningsbar patientskada inte förelåg och gjorde följande bedömning:

Patienten har, som nämnden uppfattat hennes inställning, anmält att hon drabbats av stora bristningar, smärta, blodförlust och psykiskt lidande på grund av den traumatiska förlossningen.

Enligt 6 § första stycket 1 patientskadelagen lämnas ersättning för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd, under förutsättning att skadan kunnat undvikas antingen genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande, som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt.

Vid en prövning av patientens rätt till ersättning enligt ovan nämnda lagrum skall nämnden således först ta ställning till om det är övervägande sannolikt att de anmälda skadorna är orsakade av undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd. Nämnden konstaterar därvid att förlossningsförloppet i sig inte är en vårdåtgärd men att användning av sugklocka i slutskedet av förlossningen är en vårdåtgärd. Enligt nämnden är det emellertid inte övervägande sannolikt att förfarandet med användning av sugklocka har orsakat de uppkomna bristningarna i slidan och ändtarmsöppningen samt de följdverkningar som dessa skador i sin tur lett till i form av smärta, blodförlust och psykiskt lidande. De uppkomna skadorna är i stället en direkt följd av det komplicerade men naturliga förlossningsförloppet vid framfödandet av ett stort barn. Enligt nämndens uppfattning är de skador patienten anmält således inte orsakade av någon vårdåtgärd. Ersättning kan därmed inte lämnas enligt 6 § första stycket 1.

Enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen lämnas ersättning för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av felaktig diagnostisering.

Nämnden gör i denna del följande bedömning. Av utredningen i ärendet framgår att vårdpersonalen var medveten om att man kunde förvänta sig ett relativt stort barn. Barnet bedömdes emellertid inte ha den storleken att det fanns indikationer för ett planerat kejsarsnitt. Några tecken på bäckenträngsel som skulle föranleda kejsarsnitt fanns inte heller. Nämnden anser att den medicinska handläggningen av förlossningen och de bedömningar som gjordes före, under och efter förlossningen har stått i överensstämmelse med allmänt vedertagna behandlingsprinciper. Det föreligger därmed inte heller rätt till ersättning enligt 6 § första stycket 3 patientskadelagen eller enligt skadeståndsrättsliga regler.

Som PSR anfört kan brister i det bemötande en patient fått inom sjukvården inte föranleda ersättning enligt patientskadelagen. Utredningen ger inte heller stöd för att det förekommit fel eller försummelse från vårdpersonalens sida som skulle kunna utgöra grund för att medge ersättning på skadeståndsrättslig grund.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 531/2001