2000:20

Psykisk skada. Ej ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 och 3 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en kvinna, född år 1969, med depressiva besvär. Patienten har sedan 1996-10-28 vårdats vid psykiatrisk klinik samt vid psykiatriskt centrum vid universitetssjukhus fr.o.m. 1998-04-01. Patienten har också varit inlagd på sjukhus vid tre tillfällen under perioden augusti 1997-augusti 1998.

PATIENTEN anmälde som patientskada psykiskt lidande under onödigt lång tid dels på grund av diagnosfördröjning under åren 1997 och 1998 dels på grund av vårdkontaktseparationer med kort varsel, vilket medfört nya svackor i ett redan befintligt depressivt tillstånd vilket i sin tur medfört förlängt sjukdomstillstånd.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) avböjde ersättning med följande motivering:

PSR har bedömt att man ordinerat lämpliga undersökningar och att man tolkat undersökningsresultaten på ett riktigt sätt samt behandlat patienten enligt vedertagna principer. Någon fördröjning med att ställa rätt diagnos kan man inte tala om då tillståndet har varit mycket svårdiagnostiserat och mycket svårt att behandla. Det rör sig om en kombination av depressiva inslag, ångestinslag och personlighetsstörningsinslag, vilket gör sjukdomsbilden mångfacetterad och svår att tolka. Utifrån den synpunkten kan man inte säga att det föreligger en fördröjning med att ställa rätt diagnos.

Att det har förekommit ombyte bland vårdpersonalen är djupt olyckligt och har säkert påverkat patienten, men dessa ombyten har skett genom omorganisation och liknande och har att göra med landstingets resurser. Frågor som har att göra med landstingets resurser omfattas inte av patientförsäkringen.

PATIENTSKADENÄMNDEN delade PSR:s uppfattning att ersättningsbar patientskada inte förelåg och gjorde följande bedömning:

Nämnden vill inledningsvis framhålla att ett tillfredsställande behandlingsresultat inte alltid kan uppnås trots att behandlingen skett på ett riktigt sätt. Det förhållandet att ett förväntat eller önskat behandlingsresultat inte erhålles efter en riktigt utförd behandling, som i detta fall, grundar inte i sig rätt till ersättning.

Nämnden anser att patientens besvär successivt har utretts, tolkats och behandlats enligt vedertagna medicinska principer. Vad avser frågan om de ständiga byten av terapipersonal som drabbat patienten och som enligt hennes uppfattning medfört psykiskt lidande, finner nämnden att detta närmast är att hänföra till frågan om vilka resurser aktuellt sjukhus har att tillgå. Av förarbetena till patientskadelagen (prop. 1995/96:187 s. 82) framgår att resursbrist som skäl för ersättning endast kan åberopas med framgång om det i det enskilda fallet varit möjligt att använda befintliga resurser på annat sätt eller att utnyttja ytterligare resurser. Möjligheterna att undvika skador skall således inte värderas från en optimal vårdstandard utan resurserna måste ha stått till buds för vårdgivaren.

Nämnden anser att någon kritik inte kan riktas mot användningen av befintliga resurser i ärendet och delar även PSR:s bedömning att någon ersättningsbar skada inte tillförts vid behandlingen.

Nämnden gör således samma bedömning som PSR och anser på de skäl PSR i övrigt anfört att det inte föreligger någon ersättningsbar patientskada.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 243/2000