2000:05

ERCP. Ersättning.

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 patientskadelagen (1996:799)

Ärendet gäller en 57-årig kvinna, som fått bukspottkörtelinflammation efter ERCP-undersökning 1997-03-26.

Patienten hade sedan barnaåldern haft gastritbesvär som tilltagit med åren samt psykiska besvär med ångest. 1968 opererades hon för gallsten. 1985 hade hon överproduktion av saltsyra, varvid en nervavskärning till magsäcken gjordes. Trots dessa åtgärder har hon haft kvarstående magbesvär och ett flertal besök genom åren. 1991 debuterade kolikliknande smärtor upptill i buken och på misstanke att patienten hade utvecklat sten i gallgångarna gjordes 1991-09-17 försök till röntgen av gallgångarna via gastroskop. Det gick inte att komma in i gallgångarna utan bara i bukspottkörteln, vilket ledde till bukspottkörtelinflammation. Man kompletterade ERCP-undersökningen med en intravenös gallgångsundersökning, som dock inte var konklusiv. 1991-11-11 kom patienten för nytt försök till gallvägsundersökning och öppnande av gallgången då det fanns viss misstanke om en mindre sten i djupa gallgången vid den intravenösa gallvägsundersökningen gjord månaden tidigare. 1991-11-12 gjordes ett nytt försök till ERCP men inte heller denna gång gick det att komma in i gallgången, varför man öppnade gallgången med en s.k. diatermikniv i hopp om att eventuell kvarsten i gallgången skulle kunna avgå spontant. Man beställde ånyo en intravenös gallgångsundersökning som även nu visade misstanke om sten i gallgången trots ingreppet. Förnyad undersökning med intravenös röntgen visade att gallvägarna nu var helt normalvida och att man inte hade några som helst tecken på kvarvarande stenar. Patienten har dock haft ytterligare 4 anfall av samma karaktär. Man misstänkte då att en eventuell kvarvarande sten i gallgångarna kunde ha försvunnit upp mot levergångarna och satte därför upp patienten för ny ERCP-undersökning. Denna utfördes 1992-02-20. Även vid detta tillfälle misslyckades man med att komma in i gallgången och kom bara in i bukspottkörtelgången. Eftersom patienten uppenbart hade besvär beslutade man sig för att göra en öppen galloperation 1992-02-25, varvid man fick ut en liten rundad sten av det utseende som beskrivits vid tidigare röntgenundersökningar.

I mars 1997 fick patienten åter bukbesvär. Hon genomgick en njurröntgen som var helt normal. Tanken på att gallstenssjukdomen hade återkommit föranledde en förnyad ERCP-undersökning 1997-03-26. Även vid detta tillfälle kom man in i bukspottkörtelgången och man avbröt då för att i stället beställa en ny intravenös gallröntgen. Vid detta tillfälle fick patienten åter bukspottkörtelinflammation som en följd av röntgenundersökningen, vilket föranledde vård tiden 19970328–19970401. Den intravenösa gallvägsröntgen som gjordes visade dock helt fria djupa gallvägar.

PATIENTEN anmälde som patientskada, att bukspottkörteln skadats vid undersökningen 1997-03-26.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET avböjde ersättning med – såvitt här är i fråga – följande motivering:

Vi har funnit att det var medicinskt motiverat att utföra ERCP-undersökningen 1997-03-26 med anledning av misstanke om att gallstenssjukdomen hade återkommit. Undersökningen utfördes enligt vedertagen metod och på ett riktigt sätt. Nästan alla som går igenom undersökningen får en viss påverkan på bukspottkörteln utan att detta leder till några större besvär. Emellertid utvecklas ibland en inflammation i bukspottkörteln. Denna komplikation går inte att undvika genom ett annorlunda utförande av undersökningen. Någon annan jämförbar, mindre riskfylld, metod finns heller inte att tillgå. – – – Under sådana förhållanden föreligger inte rätt till patientskadeersättning med hänvisning till 6 § första stycket 1 (och 3) patientskadelagen.

PATIENTSKADENÄMNDEN ansåg att rätt till patientskadeersättning förelåg och gjorde följande bedömning:

Nämnden delar bedömningen att inflammationen i bukspottkörteln efter ERCP-undersökningen inte gått att undvika genom ett annat utförande av det valda förfarandet. Emellertid anser nämnden – särskilt mot bakgrund av att tre tidigare försök med ERCP-undersökning gjorts utan att man lyckats kartlägga djupa gallgångarna – att indikationen för undersökningen var svag och att patientens vårdbehov hade kunnat tillgodoses på ett mindre riskfyllt sätt om man avstått från ERCP. I stället borde man ha undersökt patienten med enbart en röntgenkontrastundersökning av gallvägarna. Inflammationen i bukspottkörteln hade således kunnat undvikas och rätt till patientskadeersättning föreligger enligt 6 § första stycket 1 patientskadelagen.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 30/2000