1998:06

Kranskärlsröntgen. Ej ersättning

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 och 4 samt tredje stycket patientskadelagen (1996:799)

Ärendet avser en 63-årig man som drabbats av hjärtinfarkt såväl i mars som i april 1997. Han lades in på sjukhus den 1 april 1997. I efterförloppet utvecklade han svikt med lungödem och förmaksflimmer. Han skrevs ut till hemmet den 14 april i avvaktan på fortsatt utredning. Han genomgick kranskärlsröntgen den 29 april 1997. Undersökningen resulterade i beslut om bypassoperation inom en månad. Den 1 maj lades han emellertid in på sjukhus på grund av hög feber, frossa och smärtor under vänster skulderblad. Utredningen visade blodförgiftning. Han utvecklade septisk chock och vårdades i respirator på grund av syresättningsproblem. Patienten vårdades på sjukhus i väntan på bypassoperation. Resultatet av operationen blev gott och vid återbesök den 30 juli hade han förbättrad arbetsförmåga och inga centrala bröstsmärtor. Han fick fortsätta med antibiotikabehandling efter operationen till den 30 juli, då medicinen sattes ut. Infektionsproverna var då utan anmärkning.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) avböjde ersättning med följande motivering:

Patientskadelagen anger vilka situationer som kan ge rätt till ersättning för skador i samband med vård och behandling. En förutsättning för att ersättning ska kunna lämnas för en infektion är att smittämnet har överförts i samband med någon vårdåtgärd. Lagen anger vidare att ersättning inte kan lämnas i de fall omständigheterna varit sådana att infektionen skäligen måste tålas. Hänsyn ska därvid tas till arten och svårhetsgraden av den sjukdom för vilken behandling skett, patientens hälsotillstånd i övrigt samt möjligheterna att förutse infektionen. – Vi har bedömt att infektionen med övervägande sannolikhet är tillförd i samband med kranskärlsröntgen. Infektionen bedöms ej vara förutsebar. Patienten led av en allvarlig hjärtsjukdom. Följderna av infektionen var svåra under en begränsad tid och medförde tre månaders antibiotikabehandling. Hjärtoperationen kunde utföras som planerat inom en månad efter kranskärlsröntgen. Efter skälighetsbedömning har vi funnit att infektionen skäligen måste tålas. – Vi har också prövat om ersättning kan lämnas enligt 6 § första stycket 1 patientskadelagen. Det var medicinskt motiverat att utföra kranskärlsröntgen inför ställningstagande till operation. Man har använt en vedertagen undersökningsmetod. Vid undersökningen använder man sterila katetrar. Det finns trots detta risk för infektion, då bakterier kan föras med katetern från omgivande luft eller hud. En uppkommen infektion går inte att undvika i det enskilda fallet genom ett annorlunda utförande av undersökningen. Det fanns inte heller någon annan metod än kranskärlsröntgen som hade tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt.

Patienten ansåg att infektionen sannolikt uppkommit till följd av att katetern, som fördes in i ljumsken, inte var helt steril. Han ansåg att personskaderegleringsbolagets beskrivning av händelseförloppet vid blodförgiftningen är totalt felaktig.

PATIENTSKADENÄMNDEN kom till samma slutsats som PSR med följande motivering:

Samband har ansetts föreligga mellan den kranskärlsröntgen som utfördes den 29 april 1997 och den anmälda infektionen. Rätt till ersättning föreligger då om inte omständigheterna är sådana att infektionen skäligen måste tålas. Vid denna skälighetsbedömning skall enligt 6 § tredje stycket patientskadelagen beaktas bl.a. arten och svårhetsgraden av grundskadan och möjligheten att förutse infektionen.

Den ursprungliga hjärtsjukdomen är i detta fall enligt nämndens mening av allvarligare art än infektionen. Vid aktuell tidpunkt hade patienten haft två hjärtinfarkter tätt inpå varandra och han visade tecken på hjärtsvikt. Undersökningen i april 1997 var därför absolut nödvändig för att man skulle kunna utreda och sedan behandla patientens kranskärlssjukdom. Röntgenundersökningen påvisade trekärlssjuka. Infektionen som uppkom i samband med undersökningen yttrade sig som en blodförgiftning, vilket är en allvarlig komplikation som i detta fall innebar intensivvårdsbehandling under det akuta infektionsförloppet. Infektionen kunde dock framgångsrikt behandlas och den planerade hjärtoperationen kunde genomföras som planerat den 26 maj 1997, d.v.s. inom en månad från det att infektionen uppkom. Vid operationstillfället får infektionen således anses ha varit väl under kontroll. Infektionen har inte gett några kvarstående besvär och har uppenbarligen inte äventyrat utgången av operationen som blev lyckad.

Utredningen i ärendet ger inga belägg för att man skulle ha använt osteril kateter vid röntgenundersökningen. Risk för infektion föreligger dock i princip alltid vid medicinska ingrepp. Det är således en risk som man alltid får räkna med och en komplikation som man i det enskilda fallet som regel inte kan förebygga eller förhindra genom ett annat utförande av behandlingen. I detta fall har infektionsrisken dock varit ringa och infektionen har varit svår att förutse. Infektionen får emellertid anses ha varit av mindre svår karaktär än den mycket allvarliga hjärtsjukdomen och den har enligt nämndens bedömning inte påverkat utgången av hjärtoperationen. Enligt den skälighetsbedömning som skall göras bör patienten därför tåla infektionen utan rätt till ersättning, även om infektionens följder under det akuta skedet måste betecknas som svåra. Ersättningsbar patientskada föreligger således inte.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 210/1998