1998:01

Ickebehandling. Vårdåtgärd i vissa fall. Ej ersättning

TILLÄMPLIGT LAGRUM

6 § första stycket 1 patientskadelagen (1996:799)

En 44-årig man uppsökte den 14 januari 1997 sjukhus på grund av ospecifika bröstsmärtor. Patienten hade tidigare haft en misstänkt lungemboli år 1994 samt en djup ventrombos efter en artroskopi år 1995. På grund av misstanke om lungemboli sattes en venflon (nål) på höger handrygg för eventuellt dropp, provtagning m.m. En lungscintigrafi utfördes, varefter nålen togs bort och patienten fick gå hem.

Den 27 januari 1997 återkom patienten på grund av en ytlig propp på handryggen, en bit upp på utsidan av underarmen. Som följd av detta behandlades han med blodförtunnande medel under 14 dagar.

Patienten anmälde patientskada utan närmare motivering för sitt krav.

PERSONSKADEREGLERINGSBOLAGET (PSR) ansåg att det i det aktuella fallet inte varit i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet att inte sätta venflon, eftersom detta är en del i undersökningsförfarandet vid misstanke om lungemboli. Underlåtenhet att sätta venflon – d.v.s. ”ickebehandling” – kan därför inte betraktas om ett tillgängligt förfarande vid den aktuella tidpunkten och därmed är den uppkomna proppen på handryggen inte ersättningsbar enligt patientskadelagen.

PATIENTSKADENÄMNDEN delade PSR:s uppfattning att ersättningsbar patientskada inte förelåg och gjorde följande bedömning:

Enligt 6 § första stycket 1 patientskadelagen lämnas ersättning för personskada på patient om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd, under förutsättning att skadan kunnat undvikas antingen genom ett annat utförande av det valda förfarandet eller genom val av ett annat tillgängligt förfarande, som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt.

Vid en prövning av patientens rätt till ersättning enligt ovan nämnda lagrum skall nämnden således först ta ställning till om den anmälda skadan kunnat undvikas genom ett annat utförande av det valda förfarandet. Av utredningen framgår att patienten den 14 januari 1997 kom in till Länssjukhuset i Kalmar med bröstsmärtor. Kliniskt misstänktes att patienten drabbats av lungemboli, d.v.s. att en blodpropp följt med blodströmmen till lungan. Detta är ett allvarligt tillstånd med inte sällan dödlig utgång. Den medicinska handläggningen måste i sådana situationer snabbt inriktas på att bekräfta eller utesluta diagnosen. Därför krävs utredning med bl.a. lungscintigrafi. Av erfarenhet vet man dessutom att patientens tillstånd vid lungemboli plötsligt kan försämras och man måste hos sådana patienter vara förvissad om att man har tillgång till ”blodbanan”. Det var således helt riktigt att sätta en venflon i höger handrygg. Dessutom utnyttjas venflon som regel även för heparinbehandling i avvaktan på slutgiltig diagnos. Utan tillgång till en ”fri venväg” i en akut vårdsituation som den föreliggande, tillgodoser man inte patientens vårdbehov på ett tillfredsställande sätt. Den medicinska handläggningen har således utförts på ett helt riktigt sätt enligt vedertagna behandlingsprinciper.

Som en reaktion på insättandet av venflon uppkom en tromboflebit, d.v.s. en venväggsinflammation med åtföljande bildning av blodpropp. Denna komplikation hade inte kunnat undvikas genom ett annat utförande av det förfarande som valts eller genom att man även behandlat patienten med blodförtunnande medel, eftersom det i detta fall rör sig om en lokal retning som uppkommit som en reaktion på ett främmande material. Den anmälda skadan hade således inte kunnat undvikas genom ett annat utförande av det valda förfarandet.

Nämnden har då att ta ställning till om skadan kunnat undvikas genom val av ett annat tillgängligt förfarande, som enligt en bedömning i efterhand från medicinsk synpunkt skulle ha tillgodosett vårdbehovet på ett mindre riskfyllt sätt. I detta fall uppkommer frågan om det förfaringssättet att man i stället låtit bli att sätta in venflon är att anse som ett alternativt ”förfarande” i lagtextens mening.

Rent språkligt har ordet ”förfarande” en så vid betydelse att varje annan åtgärd skulle kunna innefattas i detta begrepp. I förarbetena till patientskadelagen (prop. 1995/96:187 s. 81) sägs emellertid att med ”förfarande” avses behandlingsteknik och behandlingsmetod. Med ”annat förfarande” i det aktuella lagrummet avses således en annan behandlingsmetod men däremot inte varje annan åtgärd.

Frågan är då om alternativet att låta bli att sätta in en venflon är att bedöma som en behandlingsmetod. Med behandlingsmetod avses inte bara positiva åtgärder. Även ickebehandling eller s.k. konservativ behandling kan vara en behandlingsmetod. För att det skall röra sig om en sådan metod fordras dock enligt nämndens mening att det är en inom läkarvetenskapen accepterad metod som utgör ett klart behandlingsalternativ. Det måste således vara fråga om en vårdåtgärd som vid behandlingstillfället är i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet och som tillgodoser patientens vårdbehov på ett tillfredsställande sätt. Att låta bli att sätta in en venflon kan, under de omständigheter som förelegat i detta fall, inte bedömas som någon alternativ behandlingsmetod. Med hänsyn till detta och vad som i övrigt anförts ovan föreligger inte någon ersättningsbar patientskada.

PATIENTSKADENÄMNDEN

DNR 21/1998